Klar seger i match 1. Bland det bästa jag sett på hela säsongen från Leksand. Så då ligger man ju här i en hotellsäng i Göteborg och är hur lugn som helst inför promenaden bort till O’Learys och match 2. Inte det nä.
Stabilt som fan, som Dr Alban hade sammanfattat 5-2-segern senast. Och nu är det hemmaplan. Ändå så är jag typ ännu mer nervös inför den här matchen än vad jag var inför förra.
Det finns så många bra saker att greppa. Jag tyckte Mora såg ut som Leksand gjorde ifjol och att Leksand såg ut som… något annat än vad de sett ut som hela den här säsongen. Visst, Tex drällde lite men det gjorde å andra sidan Christian Engstrand med. Krigandet imponerade mycket och vi vann kampen nästan i varje moment. Det finns många fina saker att greppa tag i och känna ”det här borde vi fixa”, för rent objektivt såg det ut som att Leksand skulle kunna städa av Mora med 4-0 i matcher. DET är anledningen till att jag är mycket mer nervös i dag.
Vi har något att förlora, tänker jag.
Mora kommer ha fått igång benen, tänker jag.
Nu har deras tränare läst oss, tänker jag.
Nu kommer de inte underskatta oss, tänker jag.
Våra spelare slappnar av, tänker jag.
Deras power play kommer börja funka igen, tänker jag.
Christian Engstrand kommer vips har förvandlats till Henke Lundqvist, tänker jag.
Ja, ni hör, massa dumma tankar. Som går raka vägen som en klump ner i min mage.
Jag ska se matchen tillsammans med min gode vän Jesper som är tämligen ointresserad av ishockey. Vi ses inte så ofta så vi ska väl ”catcha upp” och gå igenom vad som hänt sen sist. Risken finns att det inte riktigt blir så som Jeppe tänkt sig.
