Som spelare har jag många gånger packat ihop min trunk, slängt upp den på axeln och gått ut från omklädningsrummet med sikte mot spelarbussen. På vägen ut mot bussen stod journalisterna och jag visste att det fanns en risk att det var just mig de ville intervjua. Många spelare ser det som en börda, och ser inte möjligheten i att kunna använda media som ett forum. Ett forum där du verkligen har möjlighet att marknadsföra såväl dig själv som spelare, som föreningen du representerar.
I många fall brister klubbarnas samarbete med media, vilket jag anser vara ganska osmart. Hade media nyttjats bättre så skulle klubbarna fått mer uppmärksamhet, vilket i sin tur gör att fler människor lockas till arenorna. Väl där handlas det souvenirer, popcorn, godis och annat som ger klirr i kassan till föreningen. En win-win situation! Som spelare har du möjligheten att via smart strategi och öppenhet göra dig till en omtyckt person i media. Det betyder att du kommer bli erbjuden fler intervjuer i framtiden och kan skapa en positiv bild av dig själv och det kommer att gagna din framtida karriär. Så mitt tips är att inte se det som något som du som klubb ska försöka åsidosätta information för, eller du som spelare ska hålla kort ton mot, utan använd och samarbeta istället med media!
Att stå på andra sidan i spelargången har inneburit en del bekymmer. Själva starten på min pressdebut kunde börjat bättre då mitt namn Andrée blev Andé på presskortet. Leksands Superstar klackledare Superklinga sammanfattade det kul när han undrade om det var tre önskningar som gällde (och syftade på anden i flaskan)! Efter den första matchen som pressackrediterad gick jag ner till spelargången för att, med spänd förväntan, invänta spelarna. Där stod jag med presseliten och kände mig faktiskt lite nervös. Det tog låååååång tid innan första spelaren dök upp. Så lång tid upplevde jag aldrig att det tog för mig som spelare att göra mig i ordning efter match, men det gjorde det säkert. Att stå där jag stod var en surrealistisk upplevelse eftersom jag så många gånger tidigare stått på andra sidan. Jag hade med ett block för att kunna skriva ner lite stödord under intervjuerna. Snacket funkade bra och jag fick ut det som jag förväntade mig under mina intervjuer. Det som felade var mina anteckningar, vilka påminde om min tvårings teckningar som brukar följa med hem från förskolan. Ganska otydliga om man säger så! Jag får nog utveckla mina strategier vid framtida intervjuer och använda de tekniska prylarna i stället.
Jag är absolut inte i närheten av att kunna titulera mig som journalist men under den tid som jag har arbetat med SHL-bloggen har jag fått upp ögonen för hur det är att skriva texter och få ihop intervjuer. Det är inte lätt och då är deadline och tidspress för mina texter inte i närheten av vad många journalister har! Att få till bra texter och läsvärdiga intervjuer på så kort tid som många av hockeyskribenterna lyckas med i detta land, det inger respekt!
Jag får se min så kallade journalistdebut som avklarad för den här säsongen. Det har varit oerhört kul och spännande att få leva nära ishockeyn igen! Frågan är om jag känner mig mer hemma nästa gång jag står och inväntar spelarna efter en match (om det blir fler gånger!?) eller om det är så att för många år på andra sidan har satt för djupa spår!?
Fet respekt åt journalistkåren!
À Bientôt (peut-être),
Andrée
