Idag läser vi ofta i media om nya talanger med efternamn som vi känner igen. Efternamnet härstammar från en tidigare lyckad idrottskarriär och en mamma eller en pappa som varit framgångsrik inom sin idrott. Jag tycker mig se ett mönster i att det är fler och fler talanger med tillhörighet i framstående/framgångsrika idrottsfamiljer. Har genetiken någon betydelse eller är det en ren slump?
I fjolårets JVM-trupp fanns det fem spelare vars pappor haft framstående hockeykarriärer. En av dessa var Förlundas Lias Andersson som nyligen fick se sin pappa Niklas nummer 24 hissas i Scandinavium (otroligt fin ceremoni för övrigt). Då är frågan, har spelare som Lias fått det ”gratis”, som en medfödd talang?
Nej, det tror i alla fall inte jag. För att ta sig till den högsta nivån får man ingenting gratis. Det är hårt arbete och ett inre driv som gör att man lyckas.
Det finns däremot en del saker som jag tror man har nytta av som son/dotter till en framgångsrik idrottare. Din mamma eller pappa vet vad som krävs för att lyckas. De vet vad som är viktigt för att man ska orka satsa på sin idrott samtidigt som man har kul. De vet precis vad och när de ska ge feedback. Den tajmingen på feedback är svår att hitta när man själv inte har idrottat. Dessutom har dessa föräldrar ofta värderingar som är sunda kring hur man ska uppträda mot omgivningen. Det finns anledningar till att de varit framgångsrika och de vill i de flesta fall dela med sig av sina egna erfarenheter.
En annan viktig sak som jag tror barnen har nytta av är att de varit med sina föräldrar i idrottslivet ända sedan blöjtiden. De har växt upp i olika omklädningsrum och andats idrott sedan nyfödda. De har på så vis lärt sig oerhört mycket bara genom att titta på sina föräldrar. Att sitta på läktaren och se sin mamma eller pappa utöva en idrott skulle jag säga ger otroligt mycket. Jag kan bara jämföra med mina grabbar som inte hann vara med så länge under min karriär men som ändå snappade upp och tog efter en del av det vi gjorde på isen. Dessa iakttagelser tog de sedan med sig till leken på hemmaplan. Att få vara med och se vad som krävs för att lyckas är en stor fördel för de barn som har framgångsrika idrottsföräldrar.
Studier inom utvalda aktiviteter har visat att genetikens betydelse är lite av en myt och att det krävs ca 10 000 timmars utövande för att verkligen lyckas. Det är ett intressant resultat och jag tror att det kan ligga en viss sanning i det. Däremot handlar det fortfarande om att träna rätt och inte stirra sig blind på kvantitet. Jag har säkert lagt 10 000 timmar på att försöka lyssna på min fru, men frågar du henne är det inte tillräckligt bra ändå.
Jag tror att om man tränar rätt, har rätt driv och har kul så når man längst. Har man sen en mamma eller pappa som kan ge bra råd och tips samt finnas med som ett bollplank längst med den här resan så är det till nytta. Men det krävs att föräldern låter en vara en individ och låter en själv bestämma vad man vill.
Á Bientôt,
Andrée
