I helgen spelades Sweden Hockey Games. I Tre Kronors trupp fanns tre av mina forna lagkamrater: Dennis Everberg, Alexander Bergström och Alexander Johansson. Tre spelare som verkligen rosat marknaden i sina respektive klubblag under säsongen och som gjort sig förtjänta av att få representera Tre Kronor. Men deras karriärer har inte alltid varit ”guld och gröna skogar” som skåningen Hasse Andersson uttrycker det. Alla har visst varit talangfulla men inga extremfall i den skaran. Jag skulle säga att det är strävan efter att hela tiden vilja bli bättre och kärleken till ishockeyn som har varit de största bakomliggande faktorerna till deras framgångar. ”Vilja slår klass” brukar man säga och visst ligger det mycket i det. Att ha talang betyder inte att vägen till framgång är förutbestämd, inte utan hårt arbete!
Det finns alltid spelare som har en extrem talang. Spelare som under hela sin uppväxt står i rampljuset och är överlägsna sina medspelare och motståndare. De spås tidigt en lysande karriär och blir konstant påminda och uppmärksammade för sina idrottsliga kapaciteter. Spelarna behöver inte anstränga sig för att vara bäst. Talangen ger dem en behaglig resa till framgång. Många av spelarna är givna i respektive landskaps TV-pucklag och en hel del är även givna i ungdomslandslagen som följer.
Dennis Everberg (Växjö), Alexander Bergström (Karlskrona) och Alexander Johansson (Färjestad)
Sen finns det spelare som inte har en medfödd talang. Spelare som krigar sig genom sina ishockeykarriärer utan att vara särskilt framträdande. Spelare som själva tvivlar på sin kapacitet och om det verkligen är ishockey som de ska spela. Spelarna fortsätter kriga på trots en betydligt svårare och mer stökig resa än om de varit extrema talanger. Anledningen till att de fortsätter är ofta kärleken till sporten. Känslan av gruppsamhörighet och att få vinna tillsammans med sina kompisar överväger ens egen prestation. Många av dessa kommer inte med i TV-pucken och de är inte ens i närheten av några uttagningar till ungdomslandslag. Det är dessa spelare som utgör den största skaran av ishockeyspelare. Det är i dessa det finns så oerhört mycket att arbeta med och det är i dessa som man på lång sikt bygger upp framtiden inom sporten.
Med bra ledare och med bra värdegrund kommer man långt! Att fokusera på hela gruppen och se till ALLA individer är något som jag tar med mig nu när jag involverar mig i mina egna barns ishockeyspelande. Det är tyvärr så lätt och fel att fokus hamnar på deom har lite mer talang än på de övriga. Alla ska få de absolut bästa förutsättningar för att kunna lyckas men gör man inte det ska man förhoppningsvis skaffa sig minnen och vänner för resten av livet! Det är det som gör att jag på äldre dagar önskar att mina egna eller andras barn väljer att prova på att spela ishockey. Jag önskar att de ska få uppleva samma känslor som jag själv gjort. Förhoppningsvis ser föräldrarna sina barns glädje i och nytta av att spela ishockey. Att barnen inte är de som gör alla mål eller syns mest är ingen anledning att inte supporta och stötta, snarare tvärtom. Det är oerhört få som lyckas bli professionella ishockeyspelare och det är enstaka som kan ta sig dit på enbart talang. Jag tycker det är extra kul med spelare som lyckas nå framgång utan att ha varit extrema talanger. Mina tre forna lagkamrater är några av dem och de är beviset, än en gång, på att man aldrig ska ge upp!
À Bientôt
Andrée
