”Min son är sju år gammal…”

Hem » Bloggar » Andrée Brendheden » ”Min son är sju år gammal…”

Min son är sju år gammal. Han älskar idrott och att aktivera sig. För tillfället utövar han fotboll, innebandy och ishockey. Dessa sporter har han verkligen fattat tycke för och missar inte gärna en enda träning. Han har nu kommit till ett vägskäl där han behöver välja bort en idrott för att orka och hinna med skolan kombinerat med idrottslivet. Det får mig att fundera…går det att vara ett mångsysslande barn och delta i olika idrottsrörelser samtidigt som varken skolan eller leken blir lidande?

Jag vill att min son ska få möjligheten att utöva precis så många och de idrotter han själv vill. Givetvis utan att det skadar honom rent fysiskt och/eller psykiskt och att skolan alltid går i första hand. Därför blir jag så ledsen när vi vid sju års ålder ska fråga honom vilken idrott som han ska välja bort eftersom en kombination av tre idrotter bli övermäktig såväl ur tidsperspektiv som ur fysiskt välmående. En sjuåring, tror ni att han är medveten om sitt svar? Nej, han har ingen aning vilken idrott som är roligast eftersom det varierar. Ena veckan är det fotboll för då hände något kul på träningen som han minns. Nästa vecka är det innebandy för han lyckades med en Zorrofint han inte gjort tidigare. Sen kan det nästföljande vecka vara ishockey för då lyckades han skjuta en höjding som gick så högt att den gick över målburen. Ska en sjuåring och hans föräldrar behöva fatta ett sådant beslut? Risken att talanger går förlorade ökar när mångsysslandet stryps och selektering av idrotter sker vid så tidig ålder. Många barn som har blivit tvungna att välja sport tidigt kanske hade blivit kommande SHL- stjärnor.

Selektering av de olika idrotterna är en del i allt. Sedan är där en vidare selektering inom respektive idrott där toppning av lag och lagindelningar efter prestation är vanligt förekommande. HV71 gick för ett tag sedan ut med att man ändrar sin selektering från 13 år till 16 i sin ungdomsverksamhet. Bra! Det är en väg för att bredda ungdomsverksamheten och få fler barn att vilja fortsätta spela ishockey längre. För mig ligger problemet tidigare och i den selektering som sker redan innan man bestämt sig för att ishockey är det som gäller. Den största anledningen till detta, som jag ser det är kvantiteten i idrotterna och det är DÄR jag tycker att idrottsrörelsen skjuter sig själv i foten. Fokuseringen på elitsatsning är på en helt annan nivå idag än när t.ex. jag var ung på 90-talet. Förr var det inte lika viktigt med kvantitet eller att ens barn skulle bli nästa stora SHL-spelare som det är idag. Bara barnen rörde på sig fysiskt och fick en social tillfredställesle så var man som förälder ganska nöjd.

Fokuseringen på elitsatsning tror jag också gör att föreningarna vill kunna erbjuda sina medlemmar så många träningsmöjligheter som möjligt. Jag har vetskap om att det i de olika idrottsrörelserna finns dokument med direktiv på antal träningar som ska bedrivas per säsong. Det ska t ex bedrivas 40-50 träningar och ca 20 matcher för en 7-8-åring enligt ishockeyns ABC som Svenska Ishockeyförbundet tagit fram, och mest troligt finns något liknande även i de andra sporterna. Det blir givetvis ett riktmärke för föreningarna att följa så all skugga ska inte falla på de enskilda föreningarna.

Det är inte bara idrotten som är förändrad utan hela samhället har förändrats. Kravbilden på oss föräldrar upplever jag idag som väldigt hög. Du ska som förälder göra karriär i arbetslivet, hinna med de vardagliga sysslorna och ta hand om din hälsa (och gärna dela bilder på sociala medier). Huset ska vara tipptopp, bilen nytvättad och kroppen vältränad. Den höga kravbilden är något jag faktiskt tror smittar av sig på våra barn. Det finns idag ett helt annat intresse från föräldrar att barnet ska bli nästa SHL-stjärna. Vill barnen också det, eller är det så att vi föräldrar implementerar det hos barnen vilka sedan försöker vara sina föräldrar till lags? Är det så att en för stor tillfredsställelse infinner sig hos föräldrarna när deras barn lyckas? Är det kanske så att den tillfredsställelsen ibland gör att vi pressar barnen för hårt, och i många fall har för höga krav på barnen? Diskussioner om t.ex. speltid och laguttagningar kommer sällan från ett barn utan från oss föräldrar. Vi föräldrar måste ta vårt ansvar och agera på ett sätt som hjälper, och inte stjälper, våra barn.

Jag kan inte minnas att jag som sjuåring hade två träningar i veckan i varje idrott, och matcher var varannan helg. Jag blev ishockeyspelare, men när jag var barn provade jag många olika sporter. Jag spelade fotboll tills jag var 15 år och jag spelade innebandy tills jag var 13 år. Golf höll jag på med till jag var 16 år och utöver det provade jag tennis och orientering, även om det kanske mest berodde på att orienteringsklubben serverade saft och bullar efter träningen. Oavsett vilket så betyder det att jag valde att satsa på en idrott vid 16-års ålder, och jag valde då den idrott jag tyckte var roligast och som jag var bäst på. Jag hade inga problem med att göra det valet men DET är den stora skillnaden mellan att tvingas ta det beslutet som 16-åring och som 7-åring.

Jag vet att detta var 17 år sedan och att tiderna förändras och tyvärr är även det spontana idrottandet i leken helt och hållet är på väg att försvinna. Hur ska våra barn hinna ha landhockeymatcher på gatan när de är så upptagna med organiserade träningar flera gånger i veckan per aktivitet? Kommer de ens hinna med att ha kompisar utanför idrottsrörelserna? Samhället arbetar hårt med att försöka få barnen mer aktiva och mindre stillasittande. Försvinner den spontana leken är det endast den organiserade idrotten som består. De barn som inte tillhör någon idrott, hamnar de framför en ipad eller datorn istället då? Det är framför allt dessa barn som behöver mer fysisk aktivitet och för dem är den spontana leken enormt viktig för välmåendet. Är alla deras kompisar slutkörda av antalet träningar de utövar per vecka så finns där ju ingen att bedriva den spontana leken med.

Riksidrottsförbundet skriver i sina anvisningar för barn- och ungdomsidrotten att idrotten ska bedrivas så att den möjliggör aktivt deltagande i flera idrotter. Det har dessutom gjorts studier som visar på att om barnen är mångsysslare så har de en större möjlighet att lyckas inom idrotten, oavsett vilken sport de väljer att satsa på. Jag tror att samorganiseringen mellan de lokala klubbarna i många fall brister. Tyvärr tänker man för mycket på sig själv och gör allt för att locka så många barn som möjligt till just den egna idrotten istället för att samarbeta och sätta upp ramar kring antal träningar, matcher och kanske t.o.m. vilka träningsdagar barnen ska ha. Då hade fler barn haft möjligheten att utöva fler idrotter och ha nytta av de olika positiva delarna som respektive idrott ger.  De hade fått bättre allsidighet och variation i sin träning och förbättrat motoriken vilket gynnat såväl det eventuella framtida idrottandet som samhället.

Jag hoppas att alla förstår att det här är mina egna tankar, känslor och reflektioner som förälder till idrottande barn. Jag har inga svar på lösningar och jag är inte någon professor i varken idrottspsykologi, barnutveckling eller någon annan profession, men jag blir fundersam när min son ska behöva välja bort en idrott han gillar, redan som sjuåring!

A Bientôt,
Andrée