Jag stressar ett par gånger i veckan ner till ishallen. Det gör jag inte för att jag tycker att det serveras gott kaffe i cafeterian eller för att jag älskar att frysa om mina tår. Jag gör det för att jag älskar sporten ishockey.
Jag älskar sportens förmåga att intressera så många barn till att vilja prova på, och uppleva glädjen i den här väldigt komplicerade idrotten. Det är en glädje som jag själv har upplevt och som jag gärna delar med mig av både till mina egna, och andras barn. Det är därför jag stressar till hallen. Det är därför jag åker på bortamatch tidigt en lördagsmorgon. Ishockey ska vara kul vilket jag anser ska vara det enskilt viktigaste budskap du som förälder ska förmedla till ditt barn.
Vad som är roligt kan givetvis skilja sig väldigt mycket från barn till barn. Det ena barnet kan tycka det är väldigt kul med teknikbanor medan ett annat uppskattar en skottövning betydligt mer. Några kan tycka att matcherna är det roligaste medan någon annan tycker att leka ”vem är rädd för vargen” är det bästa som finns. Det är egentligen inte så konstigt. Det är en bekräftelse på att idrotten ishockey är så otroligt bred i sitt lärande och utövande. Den ger i sin tur både utmaningar och fördelar för dig som ledare.
En av utmaningarna tycker jag är att det finns så många olika små moment man behöver hjälpa barnen med att få grepp om. De ska lära sig att åka skridskor vilket egentligen är tillräckligt komplicerat som ett enskilt moment. Sen ska man dessutom ha koll på en klubba, en puck, en massa däck och andra hinder som kan vara utplacerade mitt i vägen, ett gäng motståndare, vilken din egen färg på tröjan är, vilket mål som är ditt och vilket som är motståndarnas.
Glöm inte glädjen
Ni förstår själva att det inte är så lätt och att det är väldigt mycket intryck att ta emot, tolka och sortera för barnen. Samtidigt är det precis alla dessa små moment som gör att jag tycker det även finns fördelar med att vara ledare i en sådan komplex idrott. Du kan nämligen träna på så många olika saker och sätt. Du får då stora möjligheter med att få barnen att finna glädje i något av de olika delmomenten. Glädjen igen, allt som räknas!
Jag är inte på något sätt en ledare som gör rätt i alla lägen eller som besitter svaren på alla komplicerade frågor. Ni som vet var jag bor förstår också vilken klubb jag är involverad inom.
Jag vill tydligt understryka att det här är mina personliga tankar. Det här är inte på något sätt en propagandatext till att ungdomsverksamheten är perfekt i just den föreningen, vilket vore en osanning. Jag är däremot helt säker på att jag tack vare min bakgrund som ishockeyspelare på elitnivå har fått en hel del erfarenhet. Erfarenhet som är ovärderlig i vissa lägen, även som ungdomsledare. Framför allt har jag själv fått leva ut min egen hockeydröm helt och hållet. Det gör att jag inte söker någon bekräftelse i att mina söner ska lyckas eller i att vårt lag måste vinna sina matcher. Jag stöter på ledare som tvingar sina egna gråtande barn till att spela för att laget ska vinna. Oftast är nämligen just dessa barn långt fram i utvecklingen och väldigt duktiga i ett tidigt skede. Men kravbilden och pressen från hemmaplan är ofta enorm och lyckas man inte fullt ut en match, så kommer tårarna. Var är glädjen då?
Jag vill absolut inte peka finger åt någon eller agera viktigpetter här. Jag har dessutom inte doktorerat i varken ledarskap eller idrottspsykologi, så ni vet. Jag vill mest uppmärksamma på att om vi ska kunna behålla glädjen i att spela ishockey finns där en hel del riktigt tunna isar där ute. En del tunna isar som när som helst kan brista och ta med sig glädjen hela vägen ner till botten.
-Varför skriker deras tränare så mycket Andrée?
-Det vet jag faktiskt inte.
-Vad skönt att ni inte skriker på oss i alla fall. Han låter så himla arg.
Barnet som frågade mig är definitivt inte den ende som identifierat det här problemet. Föräldrar och tränare som ska vara goda föredömen misslyckas tyvärr allt för ofta. Det är lätt att bli påverkad av spänningen i de fina prestationerna som sker på isen. Det är också lätt att utan att tänka på det tjoa till lite extra från läktaren. Det tycker jag är ok, inom rimliga gränser. Men det är en väsentlig skillnad på det, och att skrika på barnen. Som när man från läktaren skriker ut sin ilska om ett stillastående lag som måste se till att vakna. Eller att som tränare skrika från båset rakt ut mot isen. Detta då man egentligen skriker på barn som inte ens har en uppfattning om till vem som informationen är riktad.
Trodde vi kommit längre
När till och med barnen i motståndarlagen stannar upp och reagerar, då är det inte ok. Det är i sådana här tillfällen man uppskattar sin egen karriär. En karriär som fått en att lära sig att det inte alltid är det bästa att skrika eller höja rösten, att det är nolltolerans när det gäller domaren och att du alltid visar respekt för motståndarna. När vi måste fokusera på dessa bitarna istället för på glädjen, börjar en tunn is beträdas. Det är då väldigt lätt att man trillar igenom och att glädjen tyvärr dränks i ett icke acceptabelt klimat för barnen.
En annan tunn is som det halkas runt på är att i ett för tidigt skede börja positionera sig, låsa sig och grotta ner sig i teoretiska detaljer. Jag tror det kan begränsa individen och definitivt bli en riskfaktor till att dränka glädjen. I omklädningsrum har jag under säsongen hört saker som att ”ni tillhör en producerande förstafemma medan ni andra tillhör en defensiv andrafemma. Förstafemman ska göra mål och andrafemman ska INTE släppa in mål. Gör ni inte vad som sägs, så hamnar ni på bänken”.
Detta är väl ändå till att kategorisera och verkligen hämma barnens individuella utveckling och spontanitet. Jag blir förbannad över den här typen av direktiv från vuxna människor och blir återigen påmind om den tunna isen och den dränkta glädjen. En glädje jag personligen tror barnen i andrafemman får svårt att hitta under matchen de strax är på väg att spela.
Jag trodde faktiskt att utvecklingen kommit längre än så på de 30 åren som passerat sedan jag själv var barn. Jag trodde att likabehandling, diskussion om rätt värdegrunder och utbildningar hade förbättrat klimatet kring ishockeyn. Därför blir jag förvånad när jag svart på vitt ser att inte mycket skiljer sig från vad jag själv fick uppleva som barn. Alla involverade har ett stort ansvar i att vi ska behålla glädjen inom ishockeyn. Föräldrar och ledare måste vara bra föredömen. Våga agera vid övertramp och stå upp för att ishockeyn ska vara världens roligaste idrott. En idrott utan en massa skrikande, hot och för höga kravbilder på barnen. Det handlar om att vi tillsammans helt enkelt inte accepterar något annat!
À Bientôt!
