Ni vann rättvist och är svenska mästare 2018/2019. Det är bara att gratulera till laget som lyckades med konsten att pricka formtoppen i helt rätt läge. Det är nämligen en konst att kunna göra det. Inför årets slutspel satt man hemma i soffan och kunde räkna upp 5–6 potentiella SM-guldvinnare. Det skulle handla om vilket lag som kunde spela säsongens bästa hockey när den behövdes som mest. Det kunde Frölunda. Då hamnar man överst med guldhjälmarna på.
Sett till olika lagdelarna finns det många guldkorn att plocka fram. Jag har alltid varit tveksam till Frölundas målvaktspar. Inte för att Mattsson eller Gustafsson är dåliga. Jag har bara inte sett dem som guldmålvakter. Det är dem nu! När Mattsson som spelat så fantastisk bra blir skadad, hoppar Gustafsson in och ersätter med bravur. Tänk egentligen hur oharmonisk den uppgiften kan vara. Lite som när du som pensionerad bussförare blir ombedd att flytta på en buss. Du vet mycket väl hur man gör men ringrostigheten kan ändå göra dig lite osäker. Osäkerheten fanns istället hos Djurgårdens Adam Reideborn som inte riktigt höll ihop det hela vägen. Lite som min barndomskompis och extrema Djurgårdenssupporter uttryckte det. ”Som jag sa innan slutspelet så är Reideborn vår akilleshäl”. Nu kan eller ska man inte skylla allt på Reideborn, men målvaktskampen vann definitivt Frölunda.
Power-play! Alla som följt finalserien har väl suttit och nästan irriterat sig på att Djurgården inte kan sätta stop på Frölundas power-play. Joel Lundqvist får stå helt ensam framför mål och dunka in kassar, precis som han gjort hela säsongen i den spelformen. Kan man inte försvar sig mot det? Klart man kan. Frölunda har givetvis inte bara den varianten men HALLÅ DJURGÅRDEN! En stor del till att Göteborg firar guldfest är deras power-play. Djurgården har inte haft verktygen, kunskapen eller förmågan att kunna sätta käppar i hjulet för Frölunda. Det är ett misslyckande som avgjorde finalen. När Djurgården dessutom åker runt och tar onödiga utvisningar (vissa billiga men ändå) kan man lägga ner. Ta Dick Axelssons vedhuggarslag i slutet på andra perioden igår, suck.
Kolla in guldoddsen för nästa säsong här
Frölunda har spelare som levererat på maxnivå. Då tänker jag på majestäten Lash, evighetsmaskinen Lundqvist, ninjan Rakhshani och på underskattade Patrik Carlsson. Dessa lirare är alltid bra. Däremot har Frölunda haft många som klivit utanför ramen och tagit ett steg upp på prestationsstegen. Ta en kille som Max Friberg. Max som ifjol hade tok höga förväntningar på sig men som inte riktigt fick spelet att stämma. I år har han varit betydligt mer harmonisk och i slutspelet helt formidabel. Ta Moverare som spelat slutspelshockey som om han aldrig gjort något annat. Ta Mustonen och Fagemo som agerar som slutspelsrävar trots sin ringa ålder. Alla dessa individuella maximala prestationer tillsammans med grym coachning gör Frölunda till bäst i Sverige.
Djurgården orkade inte, Man gick på knäna till slut. När både Josefsson och Alsing inte fanns med i laguppställningen till match sex, var det redan där ridå ner. Det är när spelare som Josefsson inte finns med som man blir varse om deras storhet. Josefsson gör sina medspelare så mycket bättre och är så extremt viktig för sitt lag. Att inte han spelade betydde torsk för Djurgården.
Jag uppskattade finalen och framför allt det mäktiga publikarrangemanget. Det var något extra när Sveriges två största städer gjorde upp om tronen. Att ena dagen fylla Scandinavium och nästa dag Globen, det är kärlek. Stämningen som infunnit sig kommer att bli svårslagen framöver.
Grattis Frölunda, ni är bäst i Sverige!
À bientôt,
Andrée
