Efter en lång silly season och försäsong känns det otroligt kul att vara tillbaka med både podd och skrivande! Idag tänkte jag utveckla mina tankar om ”management by fear” som väl om vi ska vara helt ärliga knappast existerar á la Mike Keenan och grabbarna man hört om borta på andra sidan pölen. Det har ändå blivit aktuellt när till exempel Abbotts klivit in i Rögle och enligt flertalet källor styr på ett sätt som de flesta av de som bara spelat i Sverige definitivt inte har varit vana vid.
Som med alla olika sätt att leda en grupp finns det ju för- och nackdelar med allt och genom att styra med järnhand tror jag framförallt du kan få resultat på kort sikt. Ett bra exempel på det är just ovan nämnda Abbotts som verkligen fick ordning på Rögle där de gick ifrån att jag och flera med mig undrade om de verkligen hade någon spelidé, till att vara oerhört noggranna och disciplinerade förra säsongen. En annan fördel är att du får ett lag där (om tränaren är konsekvent och skäller lika mycket på alla så att säga) ingen fuskar med hemjobbet eller att täcka skott och så vidare.
För även om alla är professionella så är ju människan av naturen lat och det sprids oerhört snabbt i ett lag om man sitter på bänken och ser att någon inte tar jobbet till 100% utan att det får konsekvenser. Då börjar nästa spelare göra likadant och chansar och snart har du ett spel som kan se oerhört lojt ut.
Nackdelar med ett aggressivt ledarskap är framför allt att du gör väldigt många spelare osäkra och rädda för att misslyckas i stället för att våga spela ut. Det gäller särskilt kreativa spelare och jag kan själv verkligen relatera till det. Det finns gånger när man varit ute på isen och under spelet åkt och tänkt på vad tränaren vill att man ska göra istället för att spela med ryggmärgen och då är man oerhört snett ute. Dessutom får du människor som inte mår bra helt enkelt, som har en klump i magen när man åker till hallen och därför är det oerhört viktigt att man som sportchef vet vad för sorts spelare man har i ett lag när man letar ny tränare.
För det ska också sägas att vissa spelare blir bättre av att höra ”hot” om att inte få spela om du inte gör si eller så (oftast nordamerikaner som är uppväxta med det sedan tidig ålder) och har man då en grupp av spelare där många upplevs på det sättet så kan det absolut vara rätt med en tränare som styr stenhårt med sin filosofi.
”Då är man som lag illa ute”
Därför ska det bli oerhört intressant att följa Rögle framöver. Tre raka förluster är ingen kris men skulle det bli ytterligare ett par på raken så testas ju verkligen ledarskapet. Det sämsta som kan hända men ändå är lätt hänt i en situation där laget går dåligt är att spelare börjar spela mer för att rädda sitt eget skinn, så att säga. Man ser till exempel till att hålla sin spelare i defensiven istället för att kanske hjälpa lagkamraten som har förlorat sin duell, för då kan ingen hävda på videomötet efter att det var ”min” gubbe som gjorde mål. Där har en tränare en viktig uppgift att se till att så inte blir fallet, för då är man som lag illa ute.
Det har jag själv varit med om under min tid i Schweiz. Tränaren som vi hade där (som jag någonstans ändå gillade) var åt det auktoritära hållet och vid varje baklängesmål ville han ha en syndabock, någon som han kunde lägga skulden på helt enkelt. Och som om det inte vore nog med att vi redan spelade ett bedrövligt system med man-mot-man i försvaret blev det verkligen så att alla åkte efter sin gubbe för att inte bli beskylld om det skulle bli mål. Det kunde stundtals se parodiskt ut när någon i vårt lag blev dragen i hörnet och puckföraren i motståndarlaget kunde vandra rätt in i slottet och få ett halvt friläge för att ingen annan ville släppa sin markering.
”En blandning är att rekommendera”
Vad är då rätt sätt att leda en grupp på? Det finns det ju såklart inget facit på men frågar du mig som avverkat en och annan tränare skulle jag säga att en blandning är att rekommendera. Jag har varit med om ytterligheter åt båda hållen och inget av det funkar speciellt bra egentligen om du ska vara ett vinnande lag. Ska du komma någonstans är det ett måste att ha en ledare alla spelare har respekt för och som alla vet bestämmer när det bränner till men samtidigt måste en ledare vara en oerhört bra människokännare som kan fånga upp och stötta spelare när man ser att de börjar flacka med blicken varje gång man går förbi dem.
Det som dock är överlägset och som jag tror nästan alla som varit i ett vinnande lag kan skriva under på är när du får ihop en grupp som själva tar hand om spelare som fuskar med jobbet, en grupp där kraven på varandra är väldigt höga men där också gemenskapen och känslan att alla backar upp dig om det händer något är stark. Det är där och då du verkligen har skaffat dig förutsättningar för att åstadkomma något stort!
På återhörande!
