Det börjar närma sig avgörandet och som det ser ut just nu är det ju tre kamper som är hyperintressanta. Seriesegern (Luleå, Färjestad), kampen om den sista direktplatsen till kvartsfinal (Malmö, Ske, HV och Rögle) samt striden om den sista play-in platsen som jag ju siade om förra veckan. Där känns det ju just nu tamejtusan som fördel Örebro och hand upp den som trodde det för en månad sen.
Idag tänkte jag försöka mig på att gå igenom fenomenet som vi nog alla som antingen spelat i, tittat på eller hejat på ett lag någon gång funderat över. Nämligen hur det kan skilja så in i bomben mycket på ett lag från match till match eller till och med från period till period.
Visst finns det en motståndare som man absolut måste ta hänsyn till när man gör en sådan bedömning, vars spel också skiftar såklart, men det är ändå anmärkningsvärt hur stor skillnad det kan vara på ett lag från gång till gång och alla som blir intervjuade i ämnet (inklusive jag själv!) står och säger att man inte har en aning.
För mig är detta ett ”problem” som till 95% sitter i skallen. Det är så oerhört lätt att de negativa tankarna kommer in under visiret och börjar en spelare visa ängslighet så sprider det sig ofta snabbare än vinterkräksjukan i februari.
Kolla in guldoddsen på ditt lag
Ta Linköping som jag har rätt bra koll på som exempel. De har nu tappat ett betydande antal matcher där man varit i ledningen med två mål till förlust och det ska man veta är väldigt ovanligt i dagens SHL. Hur känner sig spelarna där i lördags när man går ut i tredjeperioden med ett måls ledning? Det syntes direkt från första bytet hur det skulle sluta, ännu en vändning emot sig och besvikelsen var total bland både spelare, ledare och supportrar.
Min åsikt är att det är i lägen som dessa som en tränare eller tränarstab för den delen kan göra som allra mest nytta för ett lag. Alla spelare som kommer upp idag har ofta en väldigt gedigen utbildning med sig från juniortiden (Sverige världsledande!) och rent hockeymässigt vet alla vad som gäller i en situation där man ska försvara en ledning.
Det var väldigt intressant när vi spelade in podden senast och allas vår Fimpen Eklund berättade om Hardy Nilsson som i alla lägen, och det var icke förhandlingsbart, hela tiden sa till sina killar att gå framåt för att göra nästa mål. Var det oavgjort skulle man gå för ledningspucken, ledde man med en kasse med fem minuter kvar skulle man göra mål så man ledde med två osv. Och det är för mig exakt så man ska bete sig som tränare. Alla som spelar på denna nivån vet att man ska ha tredjegubben högt när man anfaller, för att inte åka på en kontring. Så en tränare som står och skriker:
– ” tredjeman högt”
– ” noga vid linjerna”
– ” INGA pass in i mitten”
Det är för mig en tränare som inför gruppen visar att han eller hon inte litar på sitt lag och det i sin tur sprider just den här ängsligheten och passiviteten kommer oftast som ett brev på posten.
Spela på kvällens SHL hos Betsson
För mig är detta som sagt till största delen en ledarfråga att ingjuta det mod som krävs till spelarna för att vara trygga oavsett vad det står i matcherna och aldrig nånsin visa inför gruppen att du är orolig eller nervös, vilket kanske kräver en viss skådespelartalang. Men ta då lektioner!
Ta Luleå som ett lysande exempel, där har du en tränare som vill att laget ska spela exakt likadant oavsett motstånd eller om det är minut 2 eller minut 58. Spelarna vet exakt vad som förväntas och det syns också på grabbarna som har en grundtrygghet i sitt spel och det är också därför (tror jag) laget avgjort väldigt många matcher i slutskedet eller på övertid där man har en ruggig statistik.
Vi avslutar med min magkänsla om guldet där jag i veckan fick en liten Växjöfeeling faktiskt vilket gör ställningen:
Luleå 2
Frölunda 1
Växjö 1
På återhörande!
