Ännu en vecka är passerad och jag lyfter på hatten åt de två lag som imponerat mest på mig hittills, Timrå och Malmö!
Det var två lag som jag inte trodde särskilt mycket på inför säsongen om jag ska vara ärlig, men det är de två lag som verkligen sliter för varandra på ett sätt som gör att jag faktiskt tror att Timrå kan klara sig utan kval och att Malmö helt klart återigen kommer spela slutspelshockey till våren. Hur märker man det på bästa sätt då? För mig som själv spelat länge så kollar jag mycket på hur laget reagerar i vissa situationer. Jag har varit inne på det tidigare vet jag, men det är superintressant att kolla på!
När någon i laget täcker ett skott – stort jubel och klubborna dunkas i sargen av uppskattning.
När laget gör mål – spelarna flyger upp och står och gör high-five med varandra i väntan på att gratulera spelarna på isen.
När det blir tjafs framför egna målet – ALLA fem spelare kommer direkt dit och backar upp varandra, visar att motståndarna kommer få ett helvete om de ska vinna ikväll.
Det lag jag själv mött flest gånger och som alltid stod för dessa punkter, vilket gjorde att jag och nästan alla motståndare innerligt hatade det laget, var Bofors under 00-talet. Alla ni som var med på den tiden vet nog vad jag syftar på ?. Det var på intet sätt det bästa hockeylaget i Allsvenskan under den tiden, men de hade en lagsammanhållning som måste varit fantastisk. De var sjukt jobbiga och provocerande att spela emot och firade stora triumfer på det.
Många matcher hade de vunnit redan innan första nedsläpp och jag kan lova att jag inte hade några affischer på Wessner, Kåberg, Thelander, bröderna Steen med flera som jag prydde väggarna med. De hittade alltid ett sätt att ta sig innanför skinnet på en. Var det blockering framför deras mål dröjde det inte länge innan man fick höra hur dålig och feg man var, gjorde de mål var det alltid en lite vidare sväng förbi motståndarnas bås för att tjoa lite extra högt. Och man gick på det varenda gång! 🙂
Nu säger jag inte att Timrå och Malmö är där idag men jag ser tendenserna till denna lagsammanhållning och jag älskar det! Tar man det hockeymässiga så har killar som Olofsson, Hållander (framtida storstjärna!) och Wedin imponerat och verkligen visat att de håller på den här nivån. Nu kommer det ju såklart komma svackor och jag tror fortfarande Timrå kommer sluta i botten av tabellen, men jag ser som sagt nu till skillnad från före säsongen en reell chans att de klarar sig kvar utan kval.
Nu är ju detta en SHL-blogg men jag måste ändå bara nämna guldgossen Elias Pettersons start i Vancouver. Fem poäng på två matcher och jag är inte ens förvånad. Har man det spelsinnet han har, där han alltid tycks hitta en fri yta, och sen kombinerar det med en teknik som nästan gör Linus Klasen avundsjuk så behöver man inte väga 90 pannor för att klara sig i världens bästa liga. Det är förbaskat kul att se!
Problemet? Det föds bara en sådan kille per decennium!
Stefan Bengtzén blev förste person att få sparken i år och det blir intressant att se vad som händer i Brynäs nu. Det känns utifrån som att det behövs en röd tråd i föreningen. Att man bestämmer sig för hur man vill spela sin ishockey och hur man ska arbeta för att komma dit. Det har varit (för) många byten av tränare och spelsystem på kort tid för att det ska vara nyttigt. Jag är övertygad om att kontinuitet är minst lika viktigt runt ett lag som det är i själva spelartruppen, att sätta en organisation där alla vet sina roller tror jag underlättar kraftigt i jakten på att minimera risken för dåliga och framförallt kostsamma felrekryteringar. Ju mer tid en sportchef får på sig att scouta och jobba med själva sporten så ökar ju också chanserna rejält att hitta rätt.
Hämta 200 kr riskfritt spel på SHL
Jag förstår ju såklart att det är en ekonomisk fråga för klubbarna men när en sportchef får syssla med att leta jobb åt respektive, skruva ihop möbler till en lägenhet eller försöka fixa fram förskoleplatser så tas den tiden såklart från det uppdrag som de egentligen är anställda för och då är man ute på tunn is.
På återhörande!
