Nu när SHL är över för denna gång men så börjar ju redan ikväll ett VM i Danmark som har alla förutsättningar för att bli en riktig folkfest! Svårt att sia om chanser hit och dit men Sverige har som alltid ett riktigt bra lag men motstånd saknas ju sannerligen inte och känns det inte lite som att det är dags för Finland nu igen? Fått ett par riktigt fina förstärkningar och brukar ju alltid vara med långt fram i turneringen.
Jag tänkte berätta om den gången jag var med på VM fast ändå inte, för det var en häftig månad!
Det var säsongen 12/13 och jag tycker personligen att det var mitt riktiga genombrott på högsta nivån i Sverige, jag bildade kedja med Carl Söderberg och Simon Hjalmarsson och vi hade en riktigt härlig kemi. Efter att vi kommit femma i serien så slog vi ut HV i kvarten innan det tyvärr tog stopp mot Skellefteå efter att det blivit sudden i fyra av fem matcher. Tyvärr vann vi bara en utav dessa och det grämer fortfarande många av oss som var med då!
Efter uttåget fick jag samtal från landslagsledningen som undrade om jag ville vara med på en av samlingarna inför VM som denna gång avgjordes på hemmaplan. Självklart sa jag ja innan frågan ens hade formulerats färdigt. Men med tanke på att VM gick i Stockholm och det pratades om att det i princip bara skulle bli NHL-killar i truppen så kändes VM ändå långt borta.
Jag kommer ihåg att vi var i Tyskland och lirade några matcher och att det kändes bra och till slut kom jag med till en turnering i Tjeckien som var den sista innan VM-truppen skulle tas ut. I takt med att vi spelade träningsmatcher så började också ett antal nej tack att komma från andra sidan Atlanten och helt plötsligt märkte man på alla killar som var med att VM nu inte bara var en dröm utan också kunde bli verklighet.
Det blev också en härlig smyg varje morgon att kolla resultaten från slutspelet i NHL, på ena sidan hade du en landslagsledning som hoppades rätt lag skulle åka ut och på andra sidan hade du 25 killar som spelade just nu som hoppades svenskarna skulle vinna ?. För så ärlig måste man ju ändå vara att när man kommit så långt blev man ju inte direkt ledsen när det blev ytterligare ett nej tack.
Turneringen i Tjeckien gick rätt bra av vad jag kan minnas men det är framförallt scenerna på flygplatsen när vi skulle flyga hem som jag aldrig kommer glömma!
Då satt Pär Mårts på en bänk i avgångshallen och så fick man gå fram en och en för att få beskedet om man kommit med eller inte. Stämningen var otroligt nervös och alla gick mer eller mindre och räknade på hur många platser som fanns kvar i truppen efter att den och den fått sitt besked. Jag dröjde med att gå fram men när det var min tur kommer jag ihåg att ganska många forwards hade fått nej så jag hade ändå en bra magkänsla när jag stegade bort, pulsen var som på match, skulle man få chansen att lira ett VM på hemmaplan? Vilken dröm!
Jag satte mig bredvid och fick då beskedet att tyvärr, det blir inget VM för dig. Konkurrensen är för hård men du har verkligen gjort det bra och jag vill gärna att du är med som någon slags reserv på hemmaplan. Besvikelsen var total även om en del i mig såklart hade förberett mig på ett negativt besked.
Därför kändes det väldigt konstigt när förbundskapten efter ungefär en timme kom fram och ville prata igen, vad var det nu liksom…? Han berättade att han tänkt om och om jag kommer ihåg det rätt hade han nog fått ytterligare ett nej som han nog inte räknat med. Så helt plötsligt var jag med i truppen igen och det var dags för VM om ett par dagar! En hyfsad bergochdalbana känslomässigt.
När jag sedan kom till Stockholm så visste jag ju att jag förmodligen inte skulle skrivas in i truppen direkt i och med att vi var 14 forwards på plats och jag då förmodligen var någon av de två som inte var tänkt att lira. Så blev det också och närmsta 10-12 dagarna var det träning på dagen och sitta på läktaren och kolla matcher på kvällen som gällde. Också det såklart en väldigt konstig känsla för man önskar ju inte att någon skadar sig men samtidigt vet man ju om att det är enda sättet att få komma in i spel. Dock bodde jag och min Linköpingskollega på den tiden, Daniel Rahimi, ihop och han var i samma situation som jag men vi kunde trots att vi inte fick lira ha det riktigt roligt ihop och jag minns de dagarna med mycket glädje!
Efter gruppspelet började det dock kännas ganska segt och när så nyheten kom att Sedinarna skulle komma hem (vilket ju var fantastiskt för laget!) så förstod jag ju att det inte skulle bli något spel och redan den kvällen fick vi packa ihop sakerna och åka hem, dagen efter satt jag på ett flyg till Mallorca med familjen och kunde därifrån se Sverige vinna VM-guld! Jag var helt ärligt väldigt glad för deras skull för det var ett otroligt härligt gäng både på och utanför isen, mycket skratt i bussen varje resa till och från hotellet kommer jag ihåg.
Så nära men ändå så långt ifrån kom jag alltså ett VM-guld, marginalerna är små ibland 🙂
Dock dök det efter ett par månader upp ett brev från ishockeyförbundet där jag fick en symbolisk summa som ”VM-guldbonus”. Det brevet har jag sparat och kommer om sisådär 20 år när ingen kommer ihåg att jag inte spelade att använda som bevis för att jag visst har ett VM-guld!
Kom igen Sverige!
