Växjö är i rejäl brygga. Malmö vinner match fyra i sudden och leder nu matchserien med 3-1. Jag kan inte sluta att imponeras över årets Malmö-lag. De har spelare som höjer sig när det hettar till vilket betyder att slutspelet passar dem som handen i handsken.
Den danska dynamitduon i Frederik Storm och Nichlas Hardt är en fröjd att skåda varje byte de befinner sig på isen, och de är beviset på att grannlandet i väst kan mer än att servera smørrebrød och tillverka pilsner. Mathias Tjärnqvist gör mål och visar fler kvalitéer än att som forward och boxplayspecialist vara bäst i världen på att få motståndarnas skott på sig.
Nihlstorp kommer in som en backup till super-Alsenfelt och visar vilken grym slutspels- och vinnarmålvakt han är. Andreas Thuresson går in och blir hjälte denna gång och visar på bra golfsving vid 4-3 målet vilket ger indikation på att han borde vara en singelhandikappare på golfbanan. Stefan Warg och Noah Welch känns som två kärnkraftverk bland backarna som offrar hela kroppen varje gång de är på banan. Jens Olsson har plötsligt fått sitt ofta FÖR konstruktiva spel att bli precis så där bra som det kan bli. Lägg då till spetsspelare som Rhett Rakhshani, Robin Alvarez, Ilari Filppula med flera så är det faktiskt inte så svårt att förstå varför Malmö är så bra.
Hela min barndom höll jag på Mif, som på den tiden var benämningen på laget från söder. Jag hade både halsduk och mössa med det gamla klassiska Malmö-emblemet på och under skolrasterna låtsades man heta Róbert Švehla, Robert Burakovsky och Mats Näslund. Det var en tid med stor framgång i början på 90-taleted såväl SM-guld och Europacuptitel för Mif. När sedan Redhawks och nytt klubbmärke skapades var jag 13 år och skulle givetvis inhandla alla nya souvenirprylar med den coola höken på. Malmö har faktiskt, när jag tänker efter, varit mitt favoritlag egentligen ända fram tills jag skrev på för ärkerivalen i nordväst.
Jag är säker på att ungdomarna i Malmö nu håller på att skaffa sig nya idoler på skolgårdarna eller landhockeyplanerna. Det är Storm, Forsberg, Händermark man nu vill låtsas vara, och en ny storhetstid kan vara på ingång likt den i början på 90-talet. Malmö är Sveriges tredje största stad och arenan håller högsta klass. När nu dessutom organisationen är stabil och allt (ursäkta uttrycket) ”skräp” är utstädat ser jag stor potential i föreningen Mif Redhawks. Alla förutsättningar finns i alla fall.
Matchserien mellan Växjö och Malmö är definitivt INTE avgjord än eftersom det krävs fyra segrar för att ta sig till semifinal. Är det något lag som kan vända på ett sådant här underläge, är det Växjö. Lakers har ägt stora delar av matcherna utan att ha lyckats knyta ihop säcken. Får de bara rätt på den knuten kommer de inte tappa en 3-0 ledning som igår, och kan mycket väl vända på kvartsfinalserien.
Om vi beger oss ca 10 mil nordväst från Malmö så var jag nere i Lindab Arena igår för att kika på Rögle – BIK Karlskoga. Jag fick se ett oroväckande segt och oharmoniskt Rögle i två perioder. Det känns lite som att det var den startsträcka de behövde efter att haft uppehåll från matcher ett tag nu. I den tredje perioden vred Rögle upp intensiteten ett hack, och då var det inget snack om saken. Jag vill faktiskt påstå att det inte var BIK Karlskoga som var bra under de två första perioderna, utan att det var Rögle som var dåliga! Ny match med nya förutsättningar på lördag i Nobelhallen.
À Bientôt,
Andrée
