Foto: Bildbryån
David Petrasek skrev 2010 på för Dynamo Minsk i KHL. Men trots perfekta yttre förutsättningar blev sejouren i Minsk bara ettårig. Petrasek fixade inte ”losermentaliteten” som rådde i klubben vilket gick till sin spets när tränaren vilade honom i en match mot topplaget AK Bars Kazan, då han visste att de skulle förlora.
– Det är mitt sjukaste hockeyminne. Han sa till mig att ta en rehabdag och gå till badhuset. Jag var helt chockad, berättar David Petrasek i senaste avsnittet av SHL-podden möter.
Igår fick David Petrasek sin tröja upphissad i taket i Kinnarps Arena och efter en mäktig hyllning höll han ett känslosamt tal. Det blev nästan 800 matcher i HV71-tröjan och över 1000 SHL-matcher totalt inklusive slutspel, men han gjorde ju faktiskt även två säsonger i KHL.
2010 tog han beslutet att välja KHL framför NHL, och skrev på för Dynamo Minsk. Där var han en av nyckelspelarna och gjorde sjätte mest poäng i laget under grundserien. Det fick oanade konsekvenser. I senaste avsnittet av ”SHL-podden möter” berättar Petrasek om hur den tjeckiska tränaren Marek Sykora vilade honom i en match han visste att de skulle förlora.
– Det är mitt sjukaste hockeyminne. Vi var ute på road trip och vi hade spelat jättebra. Det hade gått sjukt bra för mig själv personligen. Jag tror att jag hade gjort mål i tre raka matcher och vi skulle till Kazan. För storklubbarna i Ryssland är det skyltfönstret i KHL. Man var hur taggad som helst för den matchen, och man ville visa upp sig.
– Vi kommer in på morgonvärmningen på matchdagen och det hänger en gul tröja på min plats. Gul är femtefemman, då är man på läktaren. Jag blir helt ställd och tänker ”vad händer?”. Spelarna, bland annat Josef Stumpel och Petr Sykora som gjort 15 respektive 16 säsonger i NHL, kommer fram.
”Vad har du gjort?”, frågar de.
”Jag har inte gjort någonting”, säger jag.
”Men du måste ju fråga tränaren”, säger de.
– Precis när de säger det så kommer målvaktstränaren och kallar in mig till ett möte med tränaren, Marek Sykora, en äldre herre från Tjeckien. Han förklarar för mig att han tycker att jag spelat bra och att han är jättenöjd, men eftersom vi ändå kommer att förlora ikväll så sparar han mig till nästa match. Jag var helt chockad och frågade målvaktstränaren, som tolkade till engelska, igen och igen:
”Vad säger han?”, frågade jag.
”Vi möter Kazan ikväll och de är mycket bättre, vi förlorar. Så han vill spara dig”, sa han.
”Ok…”, sa jag.
”Du får ta en rehabdag. Ta massage och det finns ett bra badhus här bredvid. Simma och ta det lite lugnt.”
– Jag kommer ut till spelarna i omklädningsrummet som frågar:
”Vad sa han? Vad sa han?”
”Jag är ledsen, grabbar. Jag kan inte säga vad han sa.”
– För hur ska jag kunna säga till dem:
”Ni kommer att förlora ikväll, så jag behöver inte spela.”
– Senare på kvällen flög vi vidare till nästa match och då berättade jag det för dem på planet. De var så förbannade. De sa att om jag hade sagt det till dem hade ju inte de spelat heller. De hade ju också gått upp på läktaren.
Var du den enda?
– Den enda. Och den sjukaste biten av allting är att vi då flyger vidare till Yekaterinburg långt borta i öster och möter Avtomobilist Yekaterinburg. Första bytet: jag hänger en kasse. Tränaren kommer springande och slår mig i ryggen, drar dit målvaktstränaren och skriker på tjeckiska: ”Där ser du, jag hade rätt.” Och vi vinner den matchen med typ 2-1 och tar tre poäng. Där kan vi snacka sjuka hockeyminnen.
Hur kände du när du fick vila för att ni ändå kommer att torska? Blir man förbannad?
– Ja, det var hela anledningen till att jag lämnade Minsk. Jag hade det fantastiskt bra där. Bodde bra, flög bra, hade det hur bra som helst i Minsk. Men det bara låg en losermentalitet över hela klubben. Publiken klappade när vi förlorade med uddamålet mot topplag, målvakten Mezin som svenskarna kommer ihåg (från OS 2002 när Vitryssland slog ut Tre Kronor) fick applåder trots att vi förlorade. Och jag satt och kokade, det var inte riktigt vad man var van vid hemifrån. Målvakten tog inte ens ut målvakten i slutet på matcherna om vi låg under med uddamål mot bra lag.
Vad berodde det på då?
– Han var nöjd. Att förlora med uddamålet mot topplaget, det är kanon.
Ägarna då?
– De var nöjda över att få vara med i KHL. Det var stort för Vitryssland att bara få vara med i den stora häftiga ryska ligan, de var jättenöjda.
Inför säsongen 2011/12 lämnade nu 40-årige Petrasek och skrev på för Sibir Novosibirsk innan han i mitten av säsongen lämnade för HK Alant, men där blev det bara tolv matcher innan han återvände till sitt kära HV71 igen för den sista tiden i Jönköping.
Se när Petrasek pratar om Stefan Liv i sitt tacktal från tröjhissningen i Kinnarpa Arena igår.
"Ja du, Stefan min vän, nu möts vi igen. Halvvägs upp till himlen möts vi där.” pic.twitter.com/5WzUELiFCX
— C More Sport (@cmoresport) 27 januari 2017
Se hela hyllningen av Petrasek här.
– Lyssna på SHL-podden på iTunes
