SHL-PODDEN. Mattias Ritola, 29, har kommit hem för att rädda sitt älskade Leksands IF kvar i SHL. I SHL-podden berättar han nu om hur han tog åt sig av Niklas Wikegårds hårda ord och nu är en helt annan spelare än för tre år sedan.
– Det han säger i det klippet är sant. Jag tränade dåligt och jag vet faktiskt inte om jag på något sätt var besviken på mig själv över att jag gett upp NHL, säger Ritola i SHL-podden.
Under drygt en timme träffar journalisten Mårthen Bergman Leksandsstjärnan Mattias Ritola för en intervju om att tjata på Patrik Zackrisson, hur han funderade på att stanna när Leksand åkte ur, hur han följde klubbens ”Miracle on Ice”, varför han är helt säker på att de kommer greja ett eventuellt kval och mycket mer. Men när han får frågan om vad han tycker om C More-experten Niklas Wikegård så tar han med lyssnaren bakom kulisserna på hur hans lathet tidigare satt stopp för honom att bli den spelare han nu är.
– Jag har inga problem med honom. Jag tycker att han är rolig i TV, säger Ritola och skrattar lite.
För googlingen ”Ritola+Wikegård” ger ju en jävla massa träffar alltså?
– Hehe, ja.
Han gillar inte det där med bakåtvänd keps och skägg?
– Nu är det väl såhär att jag tror att ”Wiken” är lite smygleksing, om jag ska vara ärlig. Så när han sa det tror jag faktiskt bara att han ville mig och klubben väl. Han ville nog bara att jag skulle vakna till och i den sits och hur jag hade varit i Ö-vik så, det var inga konstigheter alls i det han sa, tycker jag. Sen uttrycker han det på ett roligt sätt så det blir en stor grej av det.
Förutom att han sa det där om att du kom med bakåtvänd keps och skägg – ”raka av det där jävla skägget” – så sa han också i C More: “När Ritola kom tillbaka till Sverige kände jag att vi fått en spännande spelare. Bra händer. Kan han göra någon impact på vår serie? Ingenting. Jag tycker att det är lite ’waste of talent’. Han svänger ifrån, inte start och stopp, går inte in och tävlar…”
– Det är väl exakt vad jag kände själv i Ö-vik. Det han säger är sant. Jag tror att i efterhand, det som hände uppe i Ö-vik, där har jag ingen annan att skylla på än mig själv. Jag tränade dåligt och jag vet faktiskt inte om jag på något sätt var besviken på mig själv över att jag gett upp där borta (NHL), eller vad det var. Det är väl något man får komma fram till efter karriären. Men de åren i Ö-vik är absolut ingenting jag är stolt över. Det är någonting jag har försökt glömma, faktiskt.
Så du håller med om det han säger?
– Ja, absolut, jag håller med honom om varenda ord.
När du då gör de grejerna: svänger ut i hörnen, inte start-stoppar och inte tävlar tillräckligt mycket. Tänker du på att du inte ger allt då?
– Nej. Nu ska jag säga att det var några år sedan jag gjorde det där, men man får lära sig på vägen helt enkelt. Det som var tråkigt för mig var att, allt det han pratar om fick jag bort i USA, under mina sista år där. Sen var det som att när jag till Ö-vik så kom det tillbaka. Men jag fick inte riktigt koll på varför, sen blir det nästan som att man överanalyserar det för mycket istället och då svängde jag ännu mer ut i hörnen.
– Sen kom jag tillbaka till Leksand och där tycker jag att jag fick ny energi igen och det året gick bra. Jag och Ryno hade kanonår båda två. När jag kom så var han nere på botten och jag var nere på botten, vi känner varandra sedan tidigare och vi lyfte upp varandra. Sen har det gått ganska bra för båda sen dess.
Eftersom att du säger att du ”jobbade bort de bitarna” när du var i USA: Hade du det för lätt när du var ung, vilket gjorde att du inte behövde ge allt utan levde för mycket på din talang?
– Lätt och lätt. Jag var väldigt dålig på att träna ska jag säga. Jag var väl lat, rent ut sagt. Men som du säger hittade jag en väg att ta mig fram. Det kanske hade varit bättre om jag hade fått mig en käftsmäll i tidig ålder men… det är som det är, det är ingenting jag kan göra någonting åt i dag. Jag har lärt mig av felen jag gjort på vägen och nu får jag ta det härifrån.
Wikegård sa också i samma veva: ”Och sedan när jag kollar på honom, är han verkligen 100 procent tränad, Mattias? Är varenda kilo trimmat till perfektion? Jag undrar det med. Det gäller att han inte såsar omkring i Borlänge och käkar pizza varje dag. Det handlar om hur man bär sin profession dygnet runt.”
– Det är exakt som han säger även om jag inte käkade så mycket pizza. Det är det jag tycker var fel i Ö-vik. Det handlar om att dyka upp på jobbet varje dag… och där dök jag inte upp på jobbet varje dag.
– Även fast jag tycker att när jag kom tillbaka till Leksand att jag tränade mycket bättre än jag gjorde i Ö-vik så fick jag i alla fall en ordentlig käftsmäll när jag kom upp till Skellefteå, vilket jag var förberedd på. Jag hade verkligen bestämt mig den sommaren att ”nu får det vara nog”. Stefan Thomsson (fystränare i Skellefteå) där uppe, i början kände jag mig som hans grabb. Han tog hand om mig på ett otroligt sätt och körde med mig. Han visste från början att han kan inte hoppa på mig, och träna så mycket som de andra gör, direkt. Han steppade upp det mer och mer och mer. Så när jag kom tillbaka från knäskadan så… så bra tränad har jag inte varit i hela mitt liv.
För det avslutade ju Wikegård med. Den sista träffen på honom är när han spelar upp ett klipp med dig från Skellefteå där han säger ”såhär tyckte jag om Ritola innan, nu gör han såhär, in på mål direkt, tävlar i varje närkamp hela tiden och wow vad nyttigt det är för Ritola att vara i Skellefteå”.
– Och det stämmer.
Sicken expert!
– Jag tycker han är vettig i det mesta han säger, men sen rör han ju till det med pizzagrejerna. Men det drar folk.
Om jag placerar in dig i ett ”fack” av spelare så hamnar du nog med Dick Axelsson, Linus Klasen, Robert Nilsson… det vill säga ”lirare”. Spelare som kanske inte heller förstod det här från start men sen hittat rätt. Finns det spelare du känner igen dig själv i?
– Det finns en story om alla ju. Jag kommer ihåg att jag och Dick blev draftade och åkte över samtidigt på de här summer camps:en och ja… vi körde väl mest biceps och drack sådana här proteindrinkar och trodde att det räckte. Sen ringde Detroit till Håkan Andersson, den svenske scouten, och var heltokiga. Vi hade bara kört biceps, vi hade inte gjort något annat. Så jag och ”Dicken” har väl gått lite samma väg. Men jag tycker att han är helt annorlunda nu mot vad han var förut, han kör som tusan nu.
Hur tänker du kring att vissa spelare kanske har mer talang än vad de får ut, men att en del av talangen faktiskt är att kunna utnyttja den också?
– Jag skulle säga att det är den största talangen att ha skallen med sig i tidig ålder. Att veta vad som gäller och veta att det inte går att glida på en räkmacka hela vägen. Man kan ta Filip (Forsberg) här till exempel. Stor talang men hade skallen med sig direkt, han tränade hårdast av alla under junioråren där. Och han är superstjärna i NHL i dag. Även om han var en jättetalang på isen så var det en av hans största talanger.
Saknade du den i den åldern?
– Ja, det fanns inte i min värld.
Varför fanns den inte, tror du? När du ändå ”kände doften av NHL”?
– Jättesvår fråga. Men lite som jag sa tidigare att man ska ha sig en käftsmäll i tidig ålder. Det hade varit bättre om Wikegård vetat vem jag var när jag var 15, så hade han kunnat sagt de där grejerna då. Men jag tog mig vidare på något sätt, juniorlandslagen, jag var med där hela tiden. Sen tycker jag att jag blev bättre när jag åkte över till USA, då tycker jag att jag tränade på ett annat sätt, när jag var där. Sen var jag bedrövlig på somrarna när jag kom hem och skulle träna själv, jag var 20 år och herregud… man tyckte att man tränade bra men jag hade inte gjort någonting egentligen.
– I efterhand så under åren i USA så skulle jag ha anlitat en personlig tränare på somrarna, för det var ingenting jag klarade av själv. Agenten trodde ju samma sak, att jag inte klarade av det, men han ringde ju och kollade ”hur går det?” och i min värld gick det ju kanon liksom. Hade jag varit ute och joggat fyra kilometer på morgonen och kört lite armhävningar då hade jag tränat som fan. Ingen koll alls, ska jag säga att jag hade då.
Var det att du inte visste hur du skulle sköta det, eller var det…
– Helt ärligt: jag tror inte jag ville veta heller. Jag tror rent ut sagt att jag var lat och inget annat. Hade jag velat träna så mycket som det behövdes så hade jag anlitat en personlig tränare.
För en annan, som inte föddes med så mycket bolltalang, men som gärna hade spelat i Leksand, eller NHL för den delen. Jag kan bli lite provocerad för… ”om jag hade haft det du har så”, ja du fattar. Du hade varit över där ändå, du visste att Detroit hade koll, hur kan det inte vara motivation nog att bara inte göra något annat än att träna?
– En jättebra fråga.
Har du funderat på det här?
– Nej, det har jag egentligen inte gjort utan det är något som förmodligen kommer när allting är klart. Jag är glad att jag kom ifrån Ö-vik och egentligen är jag glad att jag får höra de sakerna som Wikegård säger, för det han säger är ju sant. Och även jag säger att ”sånt där påverkar inte” så… de där grejerna har jag ju sett, och det är klart att jag började fundera på om han har rätt.
– Och då det blir uteblivna resultat på isen så kommer jag ganska snabbt fram till att han har rätt. Så att ta mig därifrån, komma till Leksand, få en nytändning och börja träna bättre, för att sen komma till Skellefteå för att verkligen se vad som krävs där. Det är jag oerhört glad för.
Känner du att inte har ”maxat” din karriär hittills?
– I den åldern man ska ta de största kliven så var jag ju bedrövlig. Men jag får ta det senare nu, och som tur är så är jag inte jättegammal än. Så jag har några år nu där jag verkligen kan lägga allt krut på somrarna för att se hur bra jag kan bli.
Finns det någonting där som gör att du är extra motiverad nu?
– Absolut! Speciellt efter förra året när jag ärligt talat trodde att jag skulle dö på fysträningarna. Att då komma ner på isen och känna ”shit alltså, vad snabb jag är”. Jag hann undan mycket bättre, jag blev inte trött. Den känslan gjorde att jag verkligen ville träna mer. Det var helt fantastiskt. Det är kanske en känsla jag hade velat haft när jag var 25.
Om det sitter några 15-åriga talangfulla hockeyspelare och lyssnar på den här intervjun, vad vill du säga?
– Alla som tar sig till andra sidan pölen nu, de kommer på det här mycket tidigare. Lyssna, skulle jag säga är den största grejen. Det var något jag hade otroliga strul med även fast tränarna sa åt mig att gör såhär och såhär så blev jag bara ”varför det?”. Lyssna på äldre. Hur envis man än är i unga dagar, så har man oftast fel.
