LINKÖPING. Almen Bibic lämnade Rögle mitt under säsongen. Istället blev det ett steg uppåt i tabellen och slutspelslaget Linköping. Mårthen Bergman tog sig till Saab Arena för att prata om att passa in i NHL, att det är no hard feelings mot Rögle, vad han är för feg för att berätta, att för första gången få spela slutspel istället för kval och att han aldrig någonsin skulle slåss med sin brorsa på isen.
– Det skulle mamma aldrig förlåta, säger Almen.
Almen har precis klivit av träningen. Svetten dryper. Det är bara någon dag kvar till att slutspelet drar igång. Och den tuffe backen är på finfint humör. Vi börjar med att spola tillbaka bandet till tidigare under säsongen. Närmare bestämt till Ängelholm och Rögle BK.
Hur var det att lämna Rögle?
– När man har varit på ett ställe en längre tid så är det alltid lite svårare. Det var dock inte alls lika tufft som när jag lämnade Leksand, då lärde man sig att det är så här det funkar och man är förberedd på det.
Många fans tyckte att det var tråkigt att du var tvungen att flytta, det måste ha känts för dig med?
– Jo, det är klart. Jag har haft en fin relation till fansen, de är riktigt bra där nere. Jag var jättetacksam, speciellt för mottagandet jag fick när jag spelade min första match framför Rögle-publiken. Det är något jag kommer minnas länge. Det var många på både stå och sitt som stannade kvar och applåderade. Jag är inte den känsliga killen men jag fick rysningar, det var stort. Man ger och man tar i den här världen.
Det är ändå speciellt att du fick lämna trots att du var så populär bland supportrarna.
– Ja, men det spelar ingen roll. Det är bara att titta på Christopher Liljewall som fick lämna. Det var väl utan tvekan den mest populära spelaren i Rögle, jag var inte ens nära, så det spelar ingen roll hur populär man är hos supportrarna.
Nästan hela din tid i Rögle fram till i år var positiv för din egen utveckling, vad var det som inte stämde den här säsongen?
– Det var väldigt mycket faktiskt. Det blev destruktivt och jag tyckte att jag tog steg tillbaka istället för steg framåt. Jag spelade inte mitt spel. Jag följde de direktiv jag fick och det var att inte spela så speciellt fysiskt. Trots att det är det jag spelar, jättefysiskt. Jag försöker alltid spela på mina styrkor så det var jobbigt när fans kom fram och frågade varför jag inte spelade fysiskt. Man stod bara där och ryckte på axlarna. Jag brydde mig men jag spelade efter de direktiv jag fick. Det stämde inte alls. Det har absolut ingenting med Abbott-bröderna att göra för de var inte där då. Det var så tidigare, det funkade inte bra alls.
Varför skulle du inte spela fysiskt?
– Jag vet faktiskt inte. Jag är en sådan som underkastar mig vad tränaren säger och det han säger, det gör jag.
Kände du själv att det inte gick bra?
– Ja, jag kände att jag inte kom till rätta, absolut. Jag har spelat på ett sätt hela min karriär och helt plötsligt skulle jag ändra det. Men det var bara att köpa läget.
Rögle ryckte ju upp sig otroligt mycket under slutet av säsongen men vad var det som inte funkade innan?
– Det kommer komma fram längre fram när jag har lagt av, jag är alldeles för feg för att säga det nu.
Varför hamnade du här i Linköping?
– Linköping har varit på mig under några år. Jag var nära att ta det steget innan jag förlängde med Rögle för två år sen men valde ändå att stanna. Men nu kände jag att det var dags, det var en klubb som ville ha mig och de har en bra backtränare i Klas (Östman) som jag hade hört mycket gott om. Så det är kul att spela och jobba med dem. Det är en jäkligt utvecklande miljö här, de har utvecklat många bra backar innan mig. Det är väl det jag är ute efter.
Vad sa Abbott till dig när han kom in?
– Inget speciellt. Det var bara raka puckar och absolut inga hard feelings mot honom.
Det har lyft för dig här, håller du med?
– Ja, det tycker jag. Jag är på rätt spår igen. Jag får spela med jäkligt bra spelare, till exempel Chad Billins, och då är det inte så svårt att spela om jag ska vara ärlig. Det är klart att jag också har gjort ett bra jobb men det är alltid lättare när man får spela med jättebra spelare.
Hur skulle du jämföra Linköping med de föreningar du varit i tidigare?
– I Rögle har det varit mer kniven mot strupen. Här är det lite mer avslappnat. Det är inte så att jag snackar ner Rögle men det är så, ligger man där nere säsong efter säsong, då blir det mer kniven mot strupen. Här är det lite annorlunda.
En fördom är att det är stor skillnad mellan klubbar som Rögle och Leksand, med mycket historia, ”det var bättre förr” och lindansning, och klubbar som Linköping och Växjö, som inte har något ”mörker” som släpar med. De är rent professionella hockeyklubbar som mer drivits som företag än på att de var så jäkla bra 1965.
– Ja, det känner jag också. Det är inte så mycket snack om att vi var så bra för 40-50 år sedan och ”på den tiden var det så” och ”på den tiden var det så”. Man är här i nuet och jobbar stenhårt för att utveckla individen för att få ut så mycket som möjligt så att han hjälper laget. Det var väl mest i Leksand man hörde ”det var så mycket bättre förr”.
Det är många runt omkring som ska tycka?
– Oh ja, så är det. Man träffar folk som säger att de har hållit på laget i 74 år. Så är det inte riktigt här.
Är det skönt att slippa det?
– Det spelar ingen roll. Jag tycker det är häftigt med passionerade fans i Rögle och Leksand, som har en matchtröja som de har haft hur länge som helst och följt laget. Det är faktiskt coolt. Men det kommer väl bli så här också om ett tag.
Du gjorde mål mot Rögle. Hur var den känslan?
– Det var kul, jag gör ju inte mål så ofta. Jag brukar åka över halva plan för att visa att jag har gjort mål men just där och då så lyckades jag hålla känslorna i styr efter målet. Men det var faktiskt jätteskönt för mig personligen.
Var det ”revanschigt”?
– Nej, hade jag åkt runt och tänkt på revansch och att ge igen så hade det nog bara slutat illa för mig. Då hade jag nog skadat någon annan eller mig själv. Jag tycker att jag höll det på en bra nivå. Hade det varit revansch, hade jag nog åkt runt och knutit näven och hyschat publiken.
Så som du berättar om lämnandet från Rögle, att det inte finns något ont mot Abbott och fansen gillar dig fortfarande, det känns inte som att du lämnade med något agg?
– Nej, absolut inte. Jag har varit där i så många år och fått mitt lyft där så att gå runt och ha agg mot klubben, det finns inte.
Kommer du minnas Rögle-tiden som bra?
– Ja, det var där jag tog steget och etablerade mig som en seniorspelare. Det är så jag minns Rögle BK-tiden.
Nu tog det lite stopp i år men tidigare så har du tagit kliv efter kliv och det känns som att du har blivit en toppback i SHL, håller du med om det?
– Nej, jag är inte där än.
Men under din första säsong så får man väl ändå säga att du var en riktigt bra SHL-back?
– Ja, då ja. Andra säsongen tyckte jag att det planade ut och att jag stod still och nu under den tredje tog jag steg bakåt istället för framåt.
Men potentialen och kvaliteten från den första finns väl kvar?
– Oh ja. Nu när jag har kommit hit tycker jag att jag spelar mer som jag gjorde under den första SHL-säsongen.
Hur tänker du om framtiden, det känns som att de närmsta tre åren kommer staka ut var din karriär tar vägen?
– Jo, men jag är 24 år och jag har bestämt att jag ska vara som bäst när jag är 28-30. Så jag vill hoppas och tro att jag är långt ifrån mitt max. Jag har mer i mig. Jag ska bli bättre på precis allting.
Om du ser på din karriär hittills, du har gjort nästan 150 SHL-matcher, och ser fram mot när du ska vara som bäst vid 28-30, hur bra tänker du att du är då?
– Då vill jag vara riktigt bra och komplett.
Spelar du i NHL då, är det så du tänker?
– Jag vill drömma stort men jag vill heller inte vara en sån som drömmer alltför stort. Ska jag spela i NHL ska jag vara bästa backen i SHL och jag är inte där. Men jag vill bli det, absolut. Det är något man måste sträva efter men jag är självmedveten och inser att jag inte är där än.
Det känns som att du hade passat i NHL.
– Ja, det vill jag också tro. Det är många som säger det. Men det gäller att vara tillräckligt bra för att passa in där och för att komma dit. Men hade jag fått en chans så hade jag utan tvekan tagit den. Det hade varit skitstort.
LHC har satsat och satsat och värvat storstjärna efter storstjärna utan att vinna SM-guld. Märks det att klubben och supportrarna törstar efter det där guldet?
– Jag tycker att vi har enormt med erfarenhet. Vi har två riktigt bra målvakter, ett boxplay som blivit riktigt bra under slutet av säsongen och ett powerplay som har varit riktigt bra under hela säsongen. Så får vi ihop alla de delarna så kan vi gå hur långt som helst. Det känner jag, jag tror på det här laget. Det är bara att kolla på backsidan, de flesta har representerat landslag. Det är enorm konkurrens och så har vi grymma forwards. Det gäller bara att få ihop det, det är så lite som skiljer när det kommer till de avgörande matcherna.
Förutom Växjös dominans så har det varit otroligt jämnt där under, är det så jämnt som tabellen visar? Känner man det på isen när man möter dem, att alla är ungefär jämnbra?
– Jag tycker att det är en enormt jämn liga. Man har insett att alla kan slå alla. Rögle låg dyngsist ett tag och sen gick de in och körde över serieledarna Växjö. Bara det visar hur lite det skiljer och hur extremt noggrann man måste vara med alla de små detaljerna. Det är jävligt klyschigt men så är det.
Värmer det att Rögle klarade sig kvar?
– Jag går inte runt och tänker på dem så mycket utan jag är i Linköping och fokuserar på mitt. Jag kan inte hålla på ett lag i samma liga, jag får säga att jag håller på Leksand, haha.
Det här slutspelet är ditt första.
– Jättehäftigt. Jag har ju kvalat upp och tagit mig upp, och så har jag kvalat ner och inte åkt ner men då har det varit mer kniven mot strupen och allt att förlora. Nu är det ett lite lättare mindset där man tänker att man har allt att vinna.
När du lämnade Rögle lämnade du även brorsan, hur var det?
– Det är många som har trott att vi har spelat ihop hela livet men så är det ju inte. När jag spelade i J18, spelade Alen i J20. När jag spelade i J20, kom han upp i A-laget. När jag kom upp i A-laget, så gick Alen till Almtuna. Det var bara i Rögle som vi fick spela tillsammans. Vi har varit beredda på att inte spela tillsammans hela livet men kommer möjligheten så kanske vi gör det igen.
– Men vi har varit medvetna om det eftersom vi är så pass lika som spelare också. Men jag och Alen är extremt tighta, vi hörs varje dag. Det går inte en dag utan att vi har koll på allt. Vi är nästan som tvillingar. Det är många som spelat med oss i Rögle som sagt att de aldrig har sett två så tajta bröder. Och det är vi verkligen. Går någon på Alen så kan man förvänta sig att Almen kommer.
Jag intervjuade honom igår och han sa också att han var förberedd på det men hade han fått välja så hade han haft kvar dig.
– Jojo, vi har haft så extremt roligt ihop. Är man två bröder som är med om så många minnen och upplevelser tillsammans, då kan man alltid snacka om det. Det är det roligaste, att man till exempel under sommaren alltid kan riva upp gamla minnen, snacka om det och sitta och skratta. För de andra lagkamraterna kommer man ju tyvärr inte tillbringa en hel sommar tillsammans med. Så det är det roliga, att vi tänker jäkligt lika och har kul.
Ni möttes under säsongen, hade ni gjort det tidigare?
– Ja, vi möttes när Alen spelade i Almtuna och jag i Rögle (2013/14), då gjorde faktiskt Alen det avgörande målet. Så nu fick jag min lilla revansch mot Alen om man får snacka om revansch.
Hur är det att mötas? Ni ställs inte mot varandra i så många dueller.
– Nej, det är ju det. Så det blir aldrig riktigt att man kör in i varandra. Det blir mer att jag möter forwards och vi är långt ifrån varandra eftersom båda är backar. Det är väl mer häftigt för familjen och de runt omkring som följer det.
Det måste vara lite jobbigt för dem också.
– Ja, men på ett sätt kan det bli kul, för ett lag kommer i alla fall vinna. Så det blir en Bibic-seger hur det än går.
Hade det kunnat bli en fajt mellan er?
– Nej, aldrig i livet. Jag skulle aldrig få för mig att spöa min brorsa.
Jag tog upp Klitschko-bröderna med Alen, de lovade ju sin mamma att aldrig boxas mot varandra.
– Nej nej, det skulle vår mamma aldrig förlåta oss för. Det är ju pinsamt att se sina två söner slåss ute på isen. Alltså det är klart som fan, när jag och Alen var yngre… då brakade vi ihop kan jag säga. Det är inte så att vi har hållit handen hela uppväxten utan vi har bråkat precis som alla andra bröder. Men nu när vi är äldre, nej, det hade mamma aldrig förlåtit. Vi har en enorm respekt för våra föräldrar.
