På knappt 400 SHL-matcher hann Emil Kåberg dra på sig över 850 utvisningsminuter och göra sig känd som en av ligans jobbigaste spelare att möta. Nu är 41-åringen materialförvaltare i Örebro Hockey och blickar tillbaka på tiden som tuffing.
– Det var mer en roll som var påmålad, säger Kåberg i Betssons podcast SHL-podden möter.
Under 00-talets andra halva fanns en handfull spelare, flertalet av dessa i Färjestad, som särskiljde sig som hela SHL:s tuffaste och galnaste spelare. En av dessa var närkingen Emil Kåberg, men nu efter avslutad karriär så menar 41-åringen att han inte var fullt så tokig och galen som många tror. Det var mycket mer av en roll han spelade under sina glansdagar.
–Egentligen var jag nog inte så tokig som spelare. Det var mer en roll som var påmålad. Visst gjorde man en del tokiga grejer när man blev för förbannad eller för upprörd. Det har alla spelare gjort tror jag, men jag var nog egentligen långt ifrån det. Jag var nog ändå kontrollerat förbannad och kontrollerat aggressiv, tycker jag, säger Kåberg i Betssons podcast SHL-podden möter och får därefter frågan om det var någonting som bara kopplades på när han fick på sig ett par skridskor-
– Ja, både och, men ibland fick jag hjälp med det också. Av medspelare och motståndare. Alla hjälper ju till att pusha varandra och om man förväntas ha en viss roll i ett lag så… Det hänger ju på vad du har för typ av medspelare också. Jag försökte ju också hjälpa till att pusha andra spelare som hade andra roller. Om man såg att de inte riktigt hade dagen eller vet att de kan mer så försökte man ju få igång dem. Det hjälpte de ju mig med också. Man kan ju inte vara på topp varje dag.
Kåberg kom till Färjestad från allsvenska Bofors mitt under säsongen 2003/04 och hans första hela år i ligan sammanföll därmed med NHL-lockouten. Då fick han, utöver lirare som Marian Gaborik, även spelare som Zdeno Chara och Sheldon Souray i samma lag. Resultatet blev 213 utvisningsminuter.
– Det fick ju inte samma påföljder under den säsongen. Jag tror att jag var avstängd en gång eller två. Jag hade spelat i SHL säsongen innan också, men det var ju lite påmålat. Jag ville ju göra mig ett namn och visa att “jag är här och jag backar inte”. Jag hade den rollen att det skulle vara lite, kanske inte skrämsel, men att de skulle veta att “det här står jag för och det här gäller”, säger han.
Under sina åtta tidigare säsonger på seniornivå hade Kåberg aldrig varit över 20 utvisningsminuter och de tre tvåminutarna han ådrog sig under slutet av säsongen 2003/04 skrämde inte slag på många motståndare.
– Nej (skratt). Det blev väl till andra säsongen att jag fick den rollen mer uttalad. Då visste de vad de fick av mig. Det visste de väl visserligen lite innan också, men inte hur jag skulle klara av det i SHL kontra Hockeyallsvenskan. Det blev säkerligen några onödiga minuter, men många av gångerna vill jag ju säga att jag fick med mig någon ut. På det sättet skadade det inte laget lika mycket. Några utvisningar kostade säkert laget, men jag hoppas att jag lyckades ta igen det.
Energin och det hårda arbetet ledde dock inte bara till tid på botbänken, utan även att han ofta flyttades runt i kedjorna för att få fart på spelare som inte riktigt hade formen.
– Ja, så blev det nog under en del säsonger. Jag var ju en rollspelare och långt ifrån någon produktiv spelare. Jag minns att det var en gång med Lee Goren. Det var ju en spelare som var mycket upp och ner i humöret. Först spelade han jättebra och sedan var han dålig, så då sattes jag att spela med honom. Han hade väl inte riktigt presterat, så då sattes vi ihop och han var ju inte allt för nöjd att tvingas spela ihop med mig, berättar Kåberg och fortsätter:
– Han tyckte ju att det var ett nedköp (skratt). Han var sur och sade det även till mig rakt ut att “ska jag vara någon grovjobbare i en fjärdekedja?”, men han var ju också en duktig fighter och kunde göra en del fula grejer sådär. Han gjorde ju mycket poäng, men hade den respekten med sig eftersom han kunde sätta in världens tacklingar och vara lite ful och galen också.
