Den tidigare VM-forwarden Kristian Gahn gjorde sju säsonger i Elitserien för andra klubbar än AIK. Trots det så återvände han alltid till “Gnaget” och tillslut fick 48-åringen ikonstatus i klubben.
Redan som 18-åring fick forwarden Kristian Gahn chansen att debutera i Elitserien för AIK och därefter blev det hela tio säsonger till i klubbens A-lag. Trots det så lämnade han vid flera tillfällen klubben, men på något sätt var det något som drog honom tillbaka gång på gång.
– Det har nog alltid legat där i bakhuvudet. De åren jag har gett mig iväg så har det ju varit… Ja, första svängen så ville ju AIK inte ha mig kvar när jag stack över till Modo. Då hörde (Leif reds. anm.) Boork av sig. Sedan hörde AIK av sig när (Pär) Mårts kom in runt 1998, 1999, så absolut, säger Gahn i Betssons podcast SHL-podden Retro.
Gahn menar att framgångarna han hade som pojk- och juniorspelare i AIK gjorde mycket för hans återkommande vilja att dra på sig den svart-gula tröjan.
– Jag kom ju till AIK när jag var tolv år från Mälarhöjden och vi hade ju otroliga framgångar på pojk- och juniorsidan under Tomas Storms ledning. Där odlade jag ett AIK-hjärta och vi hade fantastiska spelare. Det var otroligt givande för min hockeyutveckling med den träningen. Det hade jag med mig under hela min karriär, säger han.
Spela på SHL
Relationen till klubben var dock inte alltid helt enkel och efter en tung säsongen 1994/95 hade “Gnaget” svårt att se Gahn ta en tröja i Elitserien. Resultatet blev en flytt till Örnsköldsvik och Modo för en lyckad nytändning av karriären.
– Jag och AIK var inte överens. De tyckte att jag kunde testa lite division 1-hockey i Huddinge, vilket jag inte ville. Jag ville fortsätta i Elitserien och då hörde Leif Boork i Modo av sig till mig och min agent, Johan Strömberg. Det var nog första gången jag hade lite hjälp av en agent. Det var en bra gubbe, säger 48-åringen.
Gahn, som spelat två JVM och ett senior-VM för Sverige, tvekade dock inför att lämna hemstaden och flytta norrut.
– Då var jag 23, men kände ändå lite att “Fan, ska jag lämna Stockholm?”. Jag hade en osäkerhetskänsla innan, men vi flög upp dit och gjorde klart allt under en dag. Det kändes bra från första start. När jag tänker tillbaka på mina hockeyval i livet så har det blivit rätt så bra i slutändan. Jag tror att jag behövde det miljöombytet, så det var klockrent att få komma upp dit.
– Jag fick börja träna bra igen. Det var lite si sådär i AIK under de åren med träning och ledare. Nu kom jag upp och fick “Boorken”. Speciell i och för sig, men då hade Modo-killarna haft honom i något år. Jag kom in rätt där med bra träning och bra fys. Jag hittade tillbaka till lite glädje och det gick bra. Vi var och nosade på en semifinal där något år (1997/98).
