Tidigare i vintras blev backen Jonas Junland klar för en återkomst till Linköping HC. Nu berättar han öppenhjärtligt om varför det inte blev någon fortsättning i Schweiz.
– Vadå “gemensamt beslut”? Det är det ju aldrig. Sätt stämpeln att jag har fått sparken. Det är ju sanningen, säger Junland i Betssons podcast SHL-podden möter.
Efter tre och en halv säsong i schweiziska Lausanne flyttade backen Jonas Junland hem till ett krisande LHC tidigare i vintras. Men även om viljan att hjälpa moderklubben är stor låg det även annat bakom beslutet att lämna alplandet. Sedan sommaren 2018 hade han den finske landslagsikonen Ville Peltonen som huvudtränare i klubben.
– Det är alltid häftigt att spela för någon som, när de pratar känner du att “ja, det här har de ju gjort själva” och jäklar så duktig han var. Han har ju vunnit i princip allt man kan vinna och han har varit över och spelat i världens bästa liga. Han jobbade väldigt hårt som spelare och när man väl hade honom som tränare så hade man ju en enorm respekt för när han pratar. Sedan kan väl inte jag påstå att vi hade världens bästa relation under det sista året, även om vi hade det under det första. Vi kanske inte klickade på den nivån man bör göra som ledande spelare och huvudtränare, säger Junland om den fyrfaldige OS-medaljören och fortsätter:
– Det är jättelätt att försöka hitta saker som inte fungerar och kanske skylla ifrån sig, men det kanske var så att min inställning var att det började närma sig slutet och att jag funderade på att flytta hem. Från hans sida så sa han några saker som jag inte tyckte kändes rätt och han ville ändra lite på min personlighet. Han tog bort mig som assisterande kapten och jag kände väl inte den glädjen och det förtroendet som jag kände under det första året, men det är väl bådas fel. Det är inte bara så att han har gjort fel, utan jag får också ta på mig en del av skulden i att det inte fungerade.
32-årige Junland menar att det var rejält tufft att tvingas lämna klubben på det sättet som det tillslut blev.
– Det blev inte ett jättekul avslut. Det känns jättejobbigt att vara fyra år i en förening där jag har gjort så mycket bra och där jag känner att jag har varit en stor del i att laget gått från botten till toppen. Så tvingas man avsluta på det sättet… Det känns riktigt jobbigt faktiskt.
Relationen med Peltonen handlade inte bara om beteenden ute på isen. NHL-stjärnan ville även lägga sig i hur östgöten förde sig utanför isen.
– Jag har en ganska stark personlighet och jag har alltid tyckt att jag är en ganska naturlig ledare. Jag har fått det förklarat för mig att det finns tränare som tycker det också och liksom “fortsätt att vara den du är”. Ville gillade nog inte riktigt den riktiga Jonas Junland, utan han ville ha någon som han kunde kontrollera lite mer. Jag gillar att prata och jag gillar att vara en av de som går i bräschen och han kanske tyckte att det blev för mycket, berättar LHC-kaptenen.
– Problemet var ju att jag ändrade mig. Det är väl det jag kan ångra att “försök att vara lite snällare och prata mer med killarna”, men jag måste vara mig själv. Sedan förstår jag ju att ingen är perfekt och man måste hela tiden utvecklas, men jag kände att “varför ska jag lyssna på honom?”. Varför lyssnade jag på vad han tyckte när jag är en jäkla bra ledare som jag är? Det blev fel och det känns som att det var det största felet jag gjorde att låta mig tas ner en nivå på personligheten och även på isen. Han ville ha mer försvarsspel och att jag skulle spela mer som alla andra. Jag kände att jag har en bra edge och att jag är bra när jag ligger och spelar på den här gränsen mellan vad som är okej lagmässigt och vad jag är bra på personligen. Jag blev mer en i ledet och det vill jag inte vara. Jag vill gärna sticka ut litegrann.
Spela på SHL
Jonas menar att hans sätt att vara som person i bland kan ta lite tid att vänja sig vid och att förstå hur han fungerar.
– Jag har väl alltid varit en person som pratar först och blir det fel så ber jag om ursäkt efteråt. Det är många som tycker att jag kan vara ganska jobbig och egen den första tiden, men när man lär känna mig så inser man att jag är rätt godhjärtad även om jag ibland säger lite korkade saker. Jag har alltid varit öppen och ärlig och ärlighet kan vara ganska jobbigt. Både att få och ge. De ville inte ha den ärliga och lite frispråkiga Jonas och då fungerade det inte spelmässigt heller, säger han.
Väl tillbaka i Linköping och SHL menar den tidigare landslagsbacken att det inte är något snack om att det var det bästa alternativet att lämna Lausanne.
– Att jag lämnade var det bästa som kunde hända, både för dem och för mig. Det tunga är väl mer att vi har gjort en resa ihop och fansen där nere är helt otroliga. Det är en stor röd vägg varje match och de åker Schweiz runt för att heja på oss. Det blev kanske inte som alla tänkte på slutet, men det har fortfarande gått väldigt bra under många år. Någonstans är det klart att man skulle vilja avsluta med det där sista slutspelet och gå för det guld vi faktiskt siktade på. Nu fick jag aldrig den chansen tillsammans med de personer jag hade lärt känna och med fansen. Det är väl det som känns jobbigt. Att hoppa av mitt i resan är det väl ingen som vill göra, säger Junland, men betonar samtidigt att det inte var hans beslut att lämna.
– Jag har inte lämnat. Det blev en ohållbar situation och tillslut så blev det ett läge där man statuerade exempel genom att sätta mig på sidan. Det han (Peltonen) ville ha ut av mig kunde inte jag ge honom och då hamnade jag i Villes frysbox. Där var det jävligt kallt, så tillslut kom sportchefen och vi hittade en lösning. Jag har ju i princip fått lämna. Det blev ohållbart och tillslut så kunde de inte ha mig kvar. Det är jäkligt märkligt.
– Alla som kan hockey förstår nog det här med “ett gemensamt beslut”. Vadå “gemensamt beslut”? Det är det ju aldrig. Sätt stämpeln att jag har fått sparken. Det är ju sanningen.
Försöken att anpassa sig efter tränare Peltonens önskemål resulterade enligt Junland inte i någon förbättring på någon front.
– Jag försökte anpassa mig till det han ville ha, men det fungerade inte. Det fungerade inte i omklädningsrummet och det fungerade inte på isen. Jag spelade inte så bra som jag ville spela, även om jag spelade helt okej. Jag var absolut inte dålig, men tillslut blev det att vi hade förlorat mycket och då kom press från styrelse och sportchef. Då blev tränaren nojig och hittade en kille att kasta under bussen. “Nu kastar vi honom så klarar vi oss andra”. Lite så kändes det, även om det kanske inte är hela sanningen, konstaterar han och menar att finländaren borde ha varit mer tacksam gentemot honom och ett par andra lagkamrater.
– Det jag respekterar mest med Ville är att han tror på sin grej och vill köra sin grej. Om jag då inte passar in i det så måste jag ändå kunna vara ärlig mot mig själv och säga att “det här var inte meningen” och “jag och Ville passar inte ihop”. Även om jag kan säga att om det inte hade varit för mig och Dustin Jeffery så hade han inte haft ett jobb. Året innan, när vi hade tio poäng på elva matcher, så spelade vi närmare 27 minuter kväll ut och kväll in för att rädda hans skinn. Året efter är man inte värd någonting. Det kan störa mig. Han hade inte haft det jobbet om det inte var för två, tre, fyra stycken av oss som räddade honom.
Inte heller när parterna väl skulle ta farväl av varandra så lyckades allt för mycket värme sippra igenom, enligt Jonas Junlands beskrivning.
– Vi skakade hand och tittade bort, typ…
