Bild: Bildbyrån
Joel Lundqvist gör i år sin åttonde raka säsong som lagkapten i Frölunda. I det senaste avsnittet av ”SHL-podden möter” berättar Lundqvist bland annat om kärleken till Frölunda och hur han mognat som kapten med åren.
– Jag är jätteglad och stolt över att få vara kapten i Frölunda. Det har varit mina drömmars klubb ända sedan jag var liten, säger Lundqvist.
-> Lyssna på SHL-podden på iTunes
Onsdag kväll är det dags för game 7 i kvartsfinalen mellan förra årets SM-finalister Frölunda och Skellefteå. Härförare i Frölunda är som vanligt Joel Lundqvist, som i år gör sitt åttonde år som lagkapten för de regerande svenska mästarna.
– Åren går, minst sagt. Man märker att man börjar bli gammal. Jag är jätteglad och stolt över att få vara kapten i Frölunda. Det har varit mina drömmars klubb ända sedan jag var liten. Att få vara kapten i det här laget som vi har och att få representera klubben på det sättet, det är jättehedrande, berättar han i det senaste avsnittet av ”SHL-podden möter”.
Hur är du som kapten nu jämfört med för åtta år sen?
– Jag var nog hetare tidigare. Jag brann av till höger och vänster. Jag känns lite mer balanserad idag, tycker jag själv. Sen kanske vissa i laget har andra åsikter men det är klart att man har mognat med åren, jag har blivit småbarnsförälder med allt vad det innebär för synen på saker och ting. Familjen är viktig för mig för att kunna landa mellan matcher och lugna ner mig på ett bättre sätt. Så jag är nog lugnare nu.
”Lead by example” kontra att snacka?
– Jobbet på isen har alltid varit centralt för mitt sätt att spela. Jag måste ligga på gränsen, annars är jag ingen bra hockeyspelare. Det är många som är snabbare och mer tekniska men man jobbar sig fram där ute och försöker vara en pådrivare på det sättet. Sen försöker jag vara konstruktiv i spelet och hjälpa speciellt de yngre spelarna, men man hjälps åt i båset, det är inte bara jag som snackar utan vi hjälps åt.
Det är svårt att se dig som något annat än kapten, men hur var första året som kapten?
– Det är klart, jag kom hem när jag var 27 och skrev ett längre kontrakt med klubben. Vi hade äldre spelare och stora stjärnor som Niklas Andersson och Tomi Kallio, men jag hade inga problem och var självklart glad och stolt över att få ett C på bröstet. Men jag ändrade mig inte som person, det tror jag inte de kände heller. Jag var likadan när jag var yngre.
Var du kaptensämne redan då?
– Det vill jag inte säga, men jag hade ju jobbet, och ställde ganska höga krav på mig själv och även på de jag spelade med. Jag fick mina utbrott till höger och vänster.
Hur ser ett Joel Lundqvist-utbrott ut?
– Det är väl olika stadier.
Har du något minnesvärt utbrott som ledde fram till någonting?
– Folk garvar lite åt det, men man får som en låsning ibland. Jag kommer ihåg för några år sen när jag skulle skälla ut Magnus Kahnberg för att han inte var “på mål” när han skulle vara det. Då gick jag för att hyvla av honom i båset och han svarade “jag var där”.
“Ahaa, bra”, sa jag och gick vidare för att skälla på någon annan. Det svartnar lite.
Så var det mer förr, att jag hade svårt att behärska mig i de situationerna. Det är väl där jag har lugnat mig och mognat lite, säger Lundqvist och skrattar.
