Efter fyra säsonger i Linköpings HC valde backbjässen Daniel Rahimi 2016 att testa lyckan i schweiziska Davos, men Växjö Lakers-stjärnan fick allt annat än en bra start på äventyret. Det berättar han nu om i Betssons podcast SHL-podden möter.
– Min puls gick inte ner på ungefär en timme, så jag blev inlagd på sjukhus, säger 31-åringen.
Det var till säsongen 2016/17 som backstjärnan Daniel Rahimi valde att lämna Linköpings HC för spel i schweiziska Davos. Ett utlandsäventyr som var Umeå-sonens första på sju säsonger och som han såg fram mycket emot.
– För mig var det jätteroligt. Jag hade såklart ambitionen att bli bättre, att testa någonting nytt, se hur en annan liga fungerar och bredda mina erfarenheter. Så fick jag chansen i Davos, vilket faktiskt kändes lite oväntat, men det passade som handen i handsken. Det blev perfekt för mig, men sedan blev ju tiden där en historia i sig, säger Rahimi i Betssons podcast SHL-podden möter och fortsätter:
– Först och främst så var det väldigt roligt. Davos är en fantastisk plats och som familj trivdes vi jättebra, men sedan skiljer sig ju den schweiziska ligan hockeymässigt mycket från Sverige. Det defensiva spelet kanske inte prioriteras lika mycket där, vilket visserligen kanske också var därför jag var där. Jag känner dock att öppenheten för att vilja utveckla det spelet kanske inte riktigt fanns där. Inte i Davos i alla fall. Sedan hade jag även mycket otur med skador och sådär.
Ja, för skadorna lät dessvärre inte vänta på sig för Rahimi när han anlände till klubben. Redan under det absolut första träningspasset var oturen framme flera gånger om.
– Första dagen jag kom dit så hade vi tester och vi skulle springa ett gammalt klassiskt Cooper-test, 3 000 meter, men det var på hög höjd och jag hade inte hunnit acklimatisera mig. Så på sista varvet, med ungefär 150 meter kvar, så kollapsade jag och trillade ihop. Jag ställde mig upp, ramlade igen, ställde mig upp och sprang in i mål, men ramlade igen och kunde inte hämta andan. Min puls gick inte ner på ungefär en timme, så jag blev inlagd på sjukhus i två dagar där, berättar 31-åringen.
– Man tänkte ju att “oj, vad hände där?”, men så visade ju alla tester sedan att det hade stabiliserat sig. Jag fick bara ta det lugnt i några dagar, men som ett brev på posten så gick mitt bakre korsband av när jag ramlade under den löpturen. Det fick jag dras med under hela första halvan av säsongen och eftersom jag inte visste vad det var så spelade jag ju med det i drygt två månader.
Du spelade med ett avslitet korsband i två månader?
– Ja, men det bakre korsbandet är du inte fullt lika beroende av som det främre. Sedan var ju knät konstant svullet och det gjorde ju väldigt ont varje gång som jag trillade. Även när jag åkte så kände jag att jag inte hade samma kraft i det, men det skiljer sig en del. Med ett främre korsband så är det ju ofta operation, men nu var knät stabilt i sig även om det fortfarande var trasigt.
Nog med otur för den säsongen? Svar, nej.
– Ett par veckor efter den smällen så skar jag även av en sena i fingret under lite matlagningskonster (skratt), så jag hade en tuff start där och kände väl att jag inte riktigt kom in i det direkt, men det tog sig, säger Rahimi.
I intervjun framkommer det dock tillslut att Rahimi faktiskt var bäst i laget på Cooper-testet – trots de upprepade fallen.
– Ja, jag hade väl turen att skaffa mig ett bra försprång (skratt).
Utöver att prata om livet i Schweiz, beslutet att flytta till Växjö Lakers efter blott en säsong i Davos och mycket annat så ger Rahimi även sin syn på de schweiziska lagens inställning till träning och kost. En inställning som tycks skilja sig mycket från svenska lags.
– När jag var där så kändes det som att många lag började bli mer och mer seriösa, men det skiljer sig fortfarande väldigt mycket från hur det är i Sverige. Är du en duktig schweizisk spelare så är du ju garanterad en plats i något lag. Det finns inte tillräckligt med spelare för att hålla konkurrensen uppe, så det är ju lite mer avslappnat när det gäller träning och kost.
– Jag tror att det är inställningen till träningen utanför isen som är skillnaden. På isen tycker jag att det var bra kvalitet, men utanför isen så var det väldigt avslappnat. Det är ett stående exempel att man har kaffe och kaka innan varje match. Det gör ett mackstopp med bussen 20 minuter innan du kommer till rinken och så beställer alla in en glass, en kopp kaffe eller en stor kaka. Den attityden är visserligen ganska härlig, men samtidigt kanske det inte är det bästa för den prestationsförmåga.
Drogs du med i det?
– Njae (skratt), för egen del så känner jag att jag alltid har haft ganska lätt för att träna och lätt för att vara medveten om att jag måste äta bra för att kunna prestera bra.
