Det har snart gått nio år sedan Brynäs-ikonen Andreas Dackell avslutade karriären med sitt andra SM-guld, men istället för att vara med på isen placerade en knäskada honom i båset. En knäskada som han gjorde allt för att försöka spela med.
– Jag bedövade hela knät på slutet, men tillslut hjälpte inte det heller, säger Dackell i Betssons podcast SHL-podden Retro.
Redan under sin första ordinarie säsong i Brynäs A-lag, 1992/93, fick Andreas Dackell vara med och vinna SM-guld och ett knappt år senare var han med i det svenska OS-lag som vann guld i Lillehammer. Tre VM-turneringar och ytterligare en SM-final senare blev det kanadensisk NHL-hockey i åtta säsonger för Gävle-sonen, men karriären var långt ifrån över för “Dacke”.
Lockoutsäsongen 2004/05 flyttade han hem till Gävle igen och väl där hittade han kraft och energi att spela åtta säsonger till i Elitserien. Den sista i ordningen var säsongen 2011/12 och även om han då närmade sig 40 och gick i tankar på att sluta så var det tillslut en knäskada som definitivt satte punkt.
– Jag hade väl bestämt mig redan innan säsongen 2012. Jag fyllde 40 det året och kände väl att det var dags. Jag började känna av kroppen, men så tog det väl slut tidigare i och med att mitt vänstra knä gav upp. Jag tror att jag spelade 10-15 matcher. Det kändes jättebra och jag ville verkligen spela det året, säger Dackell i Betssons podcast SHL-podden Retro.
Den tidigare Brynäs-kaptenen menar att det var unga spelare så som Jakob Silfverberg och Calle Järnkrok som gav honom energi och motivation att fortsätta spela.
– Det började väl redan med “Bäckis” (Nicklas Bäckström reds. anm.). Han förlängde väl min karriär med ett par år eftersom jag tyckte att det var så jäkla kul att spela med dem. Det syntes verkligen att de ville bli hockeyspelare. De ville blir bra. De gjorde allt och det gjorde att jag låg i och tränade ännu hårdare. Vi hade ett härligt lag. Vi hade roligt tillsammans och jag försökte väl lära dem en del. Kanske framförallt det här att slappna av och inte ta det för allvarligt hur det än gick, berättar han.
Spela på SHL
Det skadade knät vägrade dock samarbeta och trots otaliga operationer och andra försök att kunna spela vidare så nådde Dackell tillslut vägs ände.
– Jag hade väl bestämt mig före att det skulle vara mitt sista år, men sedan blev det att jag försökte och försökte. Jag kände att vi hade ett bra lag och att vi kunde gå långt, så jag gjorde ju allt under hela vintern. Jag vet inte hur många sprutor jag tog. Jag tror att jag testade allt för att få igång knät. Jag gjorde väl någon match i kvartsfinalen, men sedan kände jag att det inte gick längre, säger han och fortsätter:
– Jag bedövade hela knät på slutet, men tillslut hjälpte inte det heller. Det var väl inte så sunt, men då hade jag gjort några titthålsoperationer och efter att vi hade vunnit SM-guld sa läkaren till mig att “det såg ut som Bagdad där inne, så jag förstod att det inte skulle gå”. Han sa dock även att det inte spelade någon roll att jag bedövade det, för det kunde inte bli sämre.
Skadan och problemen i knät har inte heller kunnat åtgärdas under de nio år som har gått sedan karriären avslutades.
– Nej, det finns faktiskt ingenting att göra. Det är knäprotes nästa, men jag klarar mig. Jag känner av det ibland, men de har sagt till mig att försöka hålla igång kroppen så länge det bara går, för då hjälper muskulaturen till att hålla igång det.
Som bekant så slutade dock säsongen med ett rejält guldjubel i hela Gävle och lagkaptenerna Dackell och Silfverberg fick höja Le Mat-pokalen mot tacket på det som då var Läkerol Arena. Ett avslut på karriären som Dackell aldrig hade vågat drömma om.
– För min egen del så kunde det väl inte bli ett bättre avslut. Jag fick vara med de här yngre grabbarna och bärga hem det här guldet. Jag kände en stolthet både för mig själv och för dem. Att få avsluta med ett guld har man ju nästan inte kunnat drömma om. Det hade inte kunnat bli bättre. Eller ja, det bästa hade väl varit om jag hade kunnat spela själv hela vägen ut, men jag har aldrig tänkt i de banorna att “Jäklar att jag inte fick vara med”. Jag fick vara med, fast på sidan av och framförallt för de här grabbarna. Nästan alla kommer från Gävle och att få ta det guldet var enormt stort, säger han.
